2009 rapporterade ”Uppdrag granskning” i SVT om ett våldtäktsfall i norrländska Bjästa; en tonårsflicka hade blivit våldtagen av en jämnårig pojke. Det resulterade i indignation och anklagelser – mot henne. ”Flocken” avslutas med en text om att filmen inte är baserad på verkliga händelser utan är en fiktiv berättelse. Må så vara, men det är ganska svårt att inte tänka på Bjästa. Vissa detaljer känns direkt hämtade från ”Uppdrag granskning”.
”Flocken” kan bli kontroversiell.
Föräldrarna till pojken som våldtog flickan i Bjästa tänker anmäla. Hur länge filmen kommer att gå på bio återstår att se.
15-åriga Jennifer blir våldtagen av vännen Alexander. Hon polisanmäler och helvetet börjar för henne och alla i hennes närhet. För den som inte känner till vad som hände i Bjästa kan det förefalla absurt att till och med prästen vägrar tro på henne. Men precis så kan det gå till när ett offer vågar tala högt om sin situation. Ett effektivt sätt om flockmentaliteten synliggörs på i filmen är de chattsamtal som pågår mellan invånare i orten. Tonen stegras och utvecklas till beslut om att med våld tvinga bort den utsatta familjen.
Vackra, kalla norrländska landskapet skapar en obehaglig stämning. Kylan förstärks av fingertoppskänsla i regi och skådespeleriet på alla fronter. Som tittare kan jag förstå hur det är att vara i de olika situationerna. Jag förfasas över hur hemska vissa är men jag ser också de mörka bekymmersmoln som hopar sig runt dem. Jag får förståelse för mekanismerna. Eva Melander, i rollen som Alexanders mamma, är skrämmande manipulativ. Blind för verkligheten driver hon fram och vänder hela orten mot Jennifer och hennes familj. Melander lyckas fånga alla nyanserna hos en sådan människa. Hon bemästrar den där alldagliga ondskan som en sådan person sprider. Bara ett klockrent skådespel leder till avsmaken som karaktären generar hos tittaren.
”Flocken” påminner delvis om Thomas Vinterbergs ”Jakten” utan att ha samma intensitet. Båda filmerna har sin fokus på mobb- och flockmentaliteten som uppstår i liknande situationer. I ”Jakten” är allting mycket mer polariserad. Offret har här fler nyanser i jämförelse med den danska filmen. I bakgrunden ligger också en stark maktdimension. Jennifers familj saknar social makt. ”Flocken” är skriven och regisserad på ett mindre dramatiskt sätt, på gott och ont.