”Bränd” är en väldigt manlig film i ordets tråkigaste bemärkelse. Kvinnorna i filmen är enbart brickor i spelet mellan olika män. Rollfiguren Haemi, den kvinna som får mest speltid, är en karikatyr av ung, åtråvärd kvinna när manliga regissörer skapar dem. Även omotiverat sexistiska inslag med henne i centrum drar en känsla av manlighet över filmen. Det går att argumentera för att männens blick i filmen är historieberättare och därför blir resultatet så här. Men en udda, oklar och suddig karaktär som ständigt ska anspela på sexualitet är långt ifrån nyskapande. Hanteringen av Haemi är filmens stora suck.
Jongsu är en ung man som precis gått klart universitet med examen i kreativt skrivande, hans ambition är att skriva en roman. Fadern är anklagad för misshandel och riskerar fängelse. Därför flyttar Jongsu in i hans hus på landet för att ta hand om hemmet och gården. Ungefär i samma veva träffar han på en före detta skolkamrat, Haemi. Hon säger sig ha klara minnen av deras ungdom medan han knappt minns henne. Men i återträffen tar hon honom med en storm. Sedan ber hon honom om en tjänst, att han ska mata hennes katt medan hon är på resa i Afrika. En katt som Haemi säger är för blyg, som Jongsu därför aldrig ser. När hon återvänder har hon en man med sig, vilket bromsar Jongsus drömmar om en kär återförening. Ben är rik och lätt förblindande. Han är också Jongsus motsats på alla möjliga sätt. Ben glider genom livet och tar lätt på allting. Han är omtyckt och verkar inte ens försöka. Har det bästa av allt och benämner sitt arbete som lek (vi får aldrig veta vad han gör).
Till stora delar lever ”Bränd” på mystik. Mycket kring det mesta är otydligt och fragmenterat. Ibland bidrar grumligheten till ökad spänning. Men när eftertexterna rullat tycker jag delar har varit lite för gåtfulla. Exempelvis Jongsus mammas återkomst som aldrig får någon annan förklaring än att hon eventuellt ger en pusselbit till en annan historia. Hur det kommer sig att hon efter 14 års frånvaro bestämmer sig för att höra av sig till sin son och träffa honom förklaras aldrig. ”Bränd” är mycket mer intressant än gripande. Den säger ibland så mycket att alla budskap samlas ihop till ingen budskap. Som att blanda olika färger i hopp om explosion av kulörer men få lära sig att fusionen blir gråbrun. Väljer du att som tittare sortera och separera olika delarna blir ”Bränd” bättre, och till stora delar är filmen fängslande. Dessutom är Steven Yeun och Ah-in Yoo smått fenomenala.