Att en berättelse om så pass tunga ämnen som döden, äktenskapliga relationer och familjehemligheter inte lyckas beröra är en säregen bedrift. Precis det konststycket lyckas Margarethe von Trotta med. Hon tar dramaturgiskt guld och förvandlar det till en blek kopia.
Det börjar lovande. Sophies pappa ringer hem henne en dag och visar bilden på en sångerska som är hans makas dubbelgångare. Hon är operasångerska i New York och Paul vill att dottern Sophie åker dit för att undersöka saken. Väl framme är sångerskan Caterina inte överförtjust i tanken att ha Sophie i sitt liv. Antingen är kvinnan hennes bortgångne mors kopia av slump eller av andra orsaker.
Tonen är precis rätt vid starten och Margarethe von Trotta lyckas hålla intresset vid liv. Men varje minut som tar filmen framåt tar den också i fel riktning. Dramat utvecklas till ett nästan osannolikt melodrama. Antalet trådar överstiger en rimlig nivå om historien ska ha trovärdighet och förmedla känslor. Istället behöver tittaren följa med Sophie i resor fram och tillbaka, både bokstavligt och bildligt talat. Själva kärnan i storyn sopas undan bit för bit.
von Trottas senaste film var den mycket gripande "Hanna Arendt". Tyvärr känns fallet lite för djupt till "En bekant främling". Barbara Sukowa är tillbaka i en av huvudrollerna. Även Katja Riemann är en gammal favorit hos von Trotta. De lyckas faktiskt spela sina roller med värdighet ända in till eftertexterna. Vilket räddar filmen en del från att framstå som en såpa till. Andra hälften är nämligen farligt nära de territorierna.