Sebastián Lelios ”Olydnad” är ett utmärkt exempel på att långsamt tempo i sig inte är synonymt med tråkig. Filmer kan ha ett lugn som passar, en berättelse som får tid att byggas upp, utan att det sticker i kroppen av rastlöshet. Medan en del ger upplevelsen av en speltid på fyra timmar när filmen i fråga endast är knappt två timmar lång. Lelio bygger långsamt upp en nutid, för att sedan avslöja en dåtid.
Ronit är rabbidottern som brutit med sitt förflutna och flyttat till New York för att leva sekulärt. Kvar har vännerna Esti och Dovid varit som tvärtom omfamnat sin bakgrund på ett annat sätt i sin ortodoxjudiska kontext. Rabbin Ravm Ronits far, går bort och till allas förvåning kommer Ronit hem för begravningen. Ingen har trott att hon ska dyka upp, tidningen påstår att rabbin avlidit utan några barn i livet. En osanning som sticker i Ronits ögon. De flesta är försiktiga runt Ronit, betraktar henne nervöst som om de har ett tamt lejon nära sig som närsomhelst kan bejaka sitt vilda jag. Hon å sin sida ger dem inga skäl att slappna av. Dynamiken mellan anpassning och frigörelse finns i nästan varje scen. Den personifieras starkast av skillnaden mellan Ronit och Esti. Olikheterna är nämligen inte så stora, det är i valet som kvinnorna skiljer sig åt. Valet å ena sidan att bryta eller att försöka sig kvar.
Ibland är ”Olydnad” komplex på flera nivåer, ibland hamras budskapet lite väl tydligt in. Filmen handlar mest av allt om Esti och omskakningen av hennes liv. Men i centrum står Rachel Weisz som Ronit. Lysande, naturlig, komplex. En karaktär nästan gjord för Weisz.