"Hermelinen" är något så ovanligt som en film som inte följer den klassiska dramaturgiska kurvan. Även tempot är påfallande lugnt och återhållsamt. På så sätt påminner Christian Vincents produktion om livet med dess långsamma vågor som verkar på lång sikt utan drama. Man smälter förloppet föst när eftertexterna rullat klart.
Michel Racine är en domare känd för sin hårdhet och isiga kyla. Han kallas en ”tvåsiffrig” domare vilket betyder att han ger minst tio års fängelse när han levererar fällande dom. I inledningen av "Hermelinen" ska han leda en rättegång i samband med att en bebis på sju månader har gått bort. Anklagad är fadern som ska ha sparkat barnet. Tidigt ska en jury väljas ut från allmänheten och där hamnar narkosläkaren Ditte Lorensen-Coteret. Danskättade Ditte har varit i tjänst när domare Michel skadat sig många år tidigare och opererats. Michel föll pladask för henne och nu står hon där i hans sal.
I beskrivningar av filmen framstår den som en kärlekshistoria. Men eftersom dramaturgiska mallar inte följs här blir det också svårt att definiera vad den handlar om. Kärleken är definitivt ett element, rättegången ett annat. Jag får känslan av att Vincent försöker efterlikna livet självt och därför saknas rejäl klimax. Skeenden flyter, olika saker händer parallellt. Förloppet saknar explosiv dramatik. Förlusten kan bli viss distans och oengagemang. Vinsten är att "Hermelinen" blivit en mycket sympatisk, behaglig, äkta och vacker berättelse om människor.