Tänk dig att du aldrig testat att medverka i en filmproduktion. Sedan skriver du ett manus och regisserar – och filmen blir fantastiskt gripande och spännande. Den vägen har Nima Javidi gått. Ett otroligt intelligent och gastkramande manus är inte något man gör med en handvändning, såvida man inte heter Nima Javidi tydligen. För vissa räcker inte ens år av erfarenhet. De når ändå aldrig den här nivån. Han tog sig till bergets topp på första försöket.
Filmen öppnar med närbilder på kläder som vakuumförpackas. En ung kvinna går upp till en byggnad för att räkna antalet boende i huset. Vi leds in hos Amirali och Sara som är i färd med att packa för flytt till Melbourne, Australien. De ska studera där i några år. Allt är frid och fröjd. Framtiden gläntar utanför byggnaden med löften om frihet och utveckling. Bara sista packningen är kvar. Då slår en oanad tragedi till. Mer går inte att säga utan att förstöra del av filmupplevelsen.
Som fru och man ser vi Payman Maadi ("En separation") och Negar Javaherian. De ägnar sig åt en imponerande skådespelardrabbning där de i scen efter scen överträffar varandra i övertygande spel. Iransk film kan ibland förefalla märklig eftersom människor inte uttrycker sin omtanke och kärlek fysiskt. Paniksituationen som uppstår i "Melbourne" saknar kramar och beröring, och trots att paret slängs mellan beskyllningar och hänsyn för varandra lägger inte någon av dem ens handen på den andras axel. Det är en effekt av strikta regler i landet om samröre mellan män och kvinnor som inte är släkt/gifta med varandra.
Begränsningen har sina för- och nackdelar.
Skådespelare blir tvungna att använda andra medel för att visa känslor. Vilket Javaherian och Maadi gör på ett utmärkt sätt. Men flera gånger under filmen hände det att jag inombords bad karaktärerna att hålla om varandra.
Att se "Melbourne" är en berg och dalbana av känslor, oro och ångest. Ofta håller jag handen för munnen, förstummad av förödelsen jag ser på duken. Det är exceptionellt lätt att tänka sig själv i situationen i berättelsen som är högst universal. Eventuellt kan slutet känns lite antiklimaxartat till en början. Däremot smyger känslan på efteråt att det är passande brutalt. Lämnar jag biografen med en känsla av glädje? Nej. Går jag därifrån lyft av kvalitén jag precis bevittnat? Absolut.