Lone Scherfig är en ganska ojämn regissör. Hon kommer gå till historien som skaparen bakom ofantligt berörande ”Italienska för nybörjare”. Efter det har hon relokaliserat sig till Storbritannien och regisserat med varierad kvalitet. På hennes meritlista finns imponerande ”An Education” men också ”Wilbur” och ”En dag”. Hon är aldrig rakt igenom dålig men inte heller ständigt på toppnivå. ”Their Finest Hour” lyckas inte fånga dåtidens glans riktigt men har sina stunder.
Catrin Cole har följt sin älskare till London där de delar hem. Hans konstnärskarriär går inte helt lysande. Hon väljer att söka arbete som sekreterare. Men det som verkar vara en sekreterartjänst handlar egentligen om att skriva kvinnlig dialog i manus. Till en början jobbar hon med informationsfilmer mellan biovisningar, sedan får Catrin möjligheten att skriva filmmanus. Syftet är att övertyga amerikanska kvinnor om vikten av att deras män engagerar sig i andra världskriget. Det är något befriande att skepsisen mot hennes kön går över ganska fort. Catrins förmåga accepteras snabbare än väntat.
”Their Finest Hour” balanserar mellan dramakomedi och tragedi, positivt och negativt, optimism och pessimism. Dynamiken är intressant och autentiskt. Den matchar metafilmens historia, beställd film som ska karaktäriseras av autentisk optimism. Scherfig har fått till en måbra-känsla mitt i krigets bombningar av London. Parallellhistorierna, Catrins liv och filmens story, löper väl och förstärker varandra. Generellt kan jag inte klaga på speciellt mycket, samtidigt som berättelsen inte riktigt berör så mycket som den borde. Kanske handlar det om att för många sidohistorier ska in i samma drama. Samtidigt bidrar de olika historierna också till ett lyft. Exempelvis är Billy Nighys Ambrose Hilliard, före detta skådespelare som försöker hålla sig aktuell, både humoristisk och berörande. Gemma Arterton som spelar huvudrollen Catrin Cole kanske inte fått en jätteintressant gestaltning att arbeta med på vissa plan, men ändå finns ett klart värde i den vaga kärlekstriangel hon befinner sig i. Så, samtidigt som för många vinklar gör att vi får för lite av allt ger de värde på andra sätt.
Gemma Arterton, en stabil skådespelare som nästan får bli symbol för själva filmen. Inte mycket felar hos henne eller ”Their Finest Hour” men de engagerar inte heller hiskeligt. Inte heller nyskapande eller kreativ. Underhållning med lite djup är vad du får.