Himlen är skyldigt grå. Det ligger dis över den lilla chilenska staden som om något behöver skymmas undan. Havsområden brukar vara vackra turistdrömmar. Men i ”Sällskapet - El Club” finns inte mycket skönhet. En nedgången liten stad utan något pittoreskt över sig. I ett anspråkslöst hus bor fyra män och en kvinna. En dag anländer en präst dit för att göra sina forna prästbröder sällskap. Huset är rehabiliterings- och botgöringshem för präster som har begått fruktansvärda handlingar. Barnstöld, pedofili, krigsbrott. Med nya prästen kommer också ett offer som högt och tydligt berättar om horribla övergrepp han råkat ut för. Livet som med vissa regleringar verkade harmoniskt är nu i gungning.
Filmen visar inte prästernas tidigare liv, vilket också innebär att övergrepp inte visas. Men i samtal med en präst som skickas till orten kommer en hel del fram. Konversationerna är väldigt obarmhärtiga och smärtsamma att lyssna på. Språket är obekvämt perverst. Fokuset är på hur lätt de kommit undan med vad de har gjort. Istället för åtal har de fått rå om sig själva i lugn och ro även om de har förlorat prästerskapet. Stundtals ett kammarspel och hela tiden ett obehag som trycker på tittaren. Det är som om Pablo Larraín håller kniven mot sitt hemlands strupe och skriker ”se vad ni gör!”.
”Sällskapet - El Club” har en mycket intressant och delvis ovanlig premiss. Starka inledningen med de murriga färgerna lovar mer än vad som kommer senare. Det finns nämligen ett mindre tempoproblem i mitten som även påverkar slutet. Mannen som är offret har också en ibland udda roll. Hans intentioner blir grumliga mot slutet, nästan udda. Eventuellt är hans verklighet början på en helt annan historia som nu kläms in. Försöken att ge honom bredd och komplexitet förvandlas istället till distraktioner från var berättelsen vill komma. Alternativt hade speltiden behövt förlängas så att rollfiguren hade fått större kontext.
Det är väldigt svårt att säga hur någon ska göra en sådan här tung film. Larraíns version ska kännas i kroppen ända in i märgen. Inte med föståelse för förövarna. Även när de pratar ut om saker som hänt finns inte förlåtande blick på karaktärerna. Skådespelarna slösar heller ingen kraft på att framstå som sympatiska. ”Sällskapet - El Club” påverkar innerligt genom att synliggöra det fulastes mest mörka svärta. De som förbannar syndare är själva syndare av värsta sorten men till skillnad från vanligt folk betalar de inte samma pris.