I en filmvärld av "Avengers" och "Captain America" är det alltid behagligt när "X-Men" återvänder. Vi blir påminda att superhjältar kan vara lite mer, lite bättre. Att innehållet verkar ärligt handla om annat än att slåss. Det säger kanske inte så mycket, superhjältegenren är inte något för finsmakare direkt.
Efter att 70-talet fick besök av "X-Men"-serien är vi nu på 80-talet. Mutanterna är kända för allmänheten men alltjämt ifrågasatta som alla andra avvikande varelser bland människan. Magneto har blivit vanlig man som lever arbetartillvaro i östra Europa. Charles Xavier leende i harmonin på skolan för mutanter som han driver. Mystique har blivit en känd men motvillig hjälte. Allt går lite gnälligt till, tills en gammal vålnad i form av världens första mutant, Apocalypse, vaknar till liv. Han är besviken på vad som hänt världen under tiden som han slagit alla möjliga rekord i koma, som haft varaktighet i cirka 4080 år. Det tvingar diverse olika X att samarbeta efter att ha varit på motsatta sidor av deras eviga dilemma, att vara vän eller fiende till människor.
Föregående film i serien, det är helt ok om du tappat bort ordningen vid det här laget, "X-Men: Days Of Future Past" är inte enkel att följa upp. Och "X-Men: Apocalypse" lyckas inte ända fram. För det första är huvudskurken En Sabah Nur ärligt lite larvig. För det andra är slutscenen för utddragen. Singer leker med elden när han försöker ta bort det som särskiljer "X-Men" från många andra superhjälteskildringar. Som vanligt har han svårt att motstå frestelsen att sätta igång alla cylindrar samtidigt.
Liksom många av de filmer släppta i den här serien krävs att du antingen sett de tidigare eller har någorlunda koll på karaktärerna. Fördjupningen i Jean är ett mycket välkommet inslag, men för den som aldrig sett "X-Men" finns ingen som helst kontext. Till och med hennes kraft är för löst förklarad. Målgruppen i sikte för Bryan Singer, alla andra behöver uppdatera sig först.
Filmmakarna har också fattat att föregående films bästa scen var den med Evan Peters som Quicksilver dansandes i ett kök till sköna 70-talstoner medan allt kring honom gick i slow motion. Även denna gång får Quicksilver briljera, till tonerna av Annie Lennox "Sweet Dreams (Are Made Of This)" medan han återigen räddar mutanter från en säker död. Vi ser förtjust scenen komma, till skillnad mot sist då överraskningen häpnade oss i sin prakt.