Aldrig under mina 36 år trodde jag att jag skulle recensera "Ben-Hur". Ingenting hade indikerat att någon skulle få för sig att göra om William Wylers klassiker "Ben-Hur" från 1959. Den med Charlton Heston som Judah Ben-Hur. Filmen som vunnits flest Oscar-statyetter i historien tillsammans med "Titanic" och "Sagan om ringen". Men jag hade fel, Hollywood valde återigen att berätta något som redan berättats tidigare. Syftet att göra om äldre filmer kan ha vissa poänger om nyinspelningen bidrar med något nytt. Så är inte fallet för "Ben-Hur" anno 2016. Betänk underrubriken som den säljs med "First to finish, last to die". Ett ganska meningslöst citat från filmen som sätter fokus på hästkapplöpningen. När historien om judiska prinsen Judah egentligen är om något helt annat, nämligen gudomlighet. Det är väl ett tecken för vår tid att göra om "Ben-Hur" och försöka förminska det religiösa i berättelsen. Dessutom i 3D. Jesus blir mest en levande visdomsordsbild på sociala medier om att kärlek är bra.
I 1959 års version lyfte filmen till annan dimension när Jesus var med. Här är han en nykter hippie utan varken politisk ådra eller magisk karisma. Rodrigo Santoro må se mer ut som Jesus förmodligen gjorde men föga hjälper det när historien är så illa skriven. Varför inte göra en ny historia om epoken utan att försöka sig på "Ben-Hur"?
Grundbulten är kvar men med en del förändringar. Lyckligtvis är en sådan förändring att korta ner från Wylers version. I den gamla versionen var dryga tre timmar okej men med tanke på bristfälliga kvalitén i Timur Bekmambetovs upplaga får vi tacka vår lyckliga stjärna för två timmar. Jack Huston och Tobey Kebell är inte skådespelare nog att bära upp filmen. Återigen får enda glädjeämnet vara att det ser något autentiskt ut. Jack Huston, barnbarn till legendariska regissören John Huston, är judisk.
Allt av essens och känsla är urtvättad. All själ, mystik och prakt bortsprejad av oinspirerande specialeffekter. Kvar är tomhet. William Wylers "Ben-Hur" var på intet sätt felfri men hade hög högstanivå. Charlton Heston och Stephen Boyd hade sådan känslostyrka mellan sig att deras rollfigurers bakgrund blev totalt trovärdig. I jämförelse med Wyler framstår Bekmambetov som en regissör som inte förstår människor.
Ibland skrattretande, ibland fånig, ibland onödig och mest av allt oförmögen att generera känslor. En bättre version hade kunnat distansera sig från tidigare filmatiseringar. Katastrofen "Ben-Hur" 2016 är ett öppet mål för jämförelse.