”Livet är inte rättvist” får vi alla höra förr eller senare. En verklighet vi möter förr eller senare vare sig någon berättat det för oss eller inte. Det är totalt orättvist att ”Mot solnedgången” ger upphov till större besvikelse än bottennapp som ”Tomb Raider”, ”Ready Player One” eller ”Blockers”. I den orättvisa ekvationen är nämligen förväntningarna helt andra på vissa typer av filmer. När samma regissör dessutom imponerat stort med sin senaste film ”Under körsbärsträden” från 2015, då är förväntningarna höjda än mer. ”Mot solnedgången” är egentligen en av de bättre filmerna ute på biograferna just nu. Problemet är att förutsättningarna var så goda för en i film i betyg 4-klassen.
Misako skriver syntolkning för film, det vill säga en beskrivande röst som återger det som endast syns på bild i filmer men inte hörs. Fotografen Nakamori har nästan blivit av med sin syn och agerar testpublik för Misako. Hon utmanas för första gången av Nakamori som inte tycker att hon alltid levererar tillräckligt. Tillmötesgående som hon är börjar Misako tänka igenom sitt arbete. Ger hon övertydliga förklaringar som tvingar på den synskadade en specifik vinkel? Samtidigt finns nämligen andra i testgruppen som tycker att hon inte är tillräckligt tydlig. Hennes engagemang gör att hon och Nakamori kommer närmare varandra.
Ironin i synopsis och filmens egen vaghet bör inte gå tittaren förbi. Alldeles för ofta fastnar ”Mot solnedgången” i nästintill pretentiös dialog mellan fotografen och syntolkaren. En sidhistoria om Misakos barndom och relationen till föräldrarna är förvisso förklarad. Samtidigt får den alldeles för lite tid och fokus. De små instick av sidohistorien ger för lite i det format som de presenteras i. Det som är synd är att potentialen är stor. Sin vana trogen har Naomi Kawase gjort en mycket vacker film som är poesi för ögon och själ. Historien i sig är också mycket intresseväckande. Kawase har alltså haft råvaror av kvalitet och på något sätt inte fått ihop måltiden. Landskapen i ”Under körsbärsträden” tog ett grepp som ”Mot solnedgången” och dess skönhet inte lyckas med. Manuset känns fragmenterat. Som om det vore skrivet av någon som inte riktigt vågade berätta sin historia fullt ut utan landade i en känsla. Vilket på sitt sätt såklart harmoniserar med filmens grundtema, hur mycket ska konstnären berätta och hur mycket ska hen låta mottagaren själv skapa?