Om film handlar i hoppets valuta är varianter som ”Eddie The Eagle” välbärgade. Den här typen av berättelser är en av orsakerna till varför så många människor vill se film. Bara här och i drömmar kan den minsta sköldpaddan slå den snabbaste haren. På film överskrider människor sina egna förmågor på ett drömskt sätt. Vi flyr livets mörker för att i korta stunder kan sådana berättelser få oss att tro att allt är möjligt. ”Eddie The Eagle” må pricka in alla dessa punkter men den är baserad på verkliga händelser. Michael ”Eddie” Edwards var första skidhopparen i Storbritannien på decennier när han ställde upp för sitt land i OS i Calgary.
Taron Egerton, som spelade i Matthew Vaugh-producerade ”Kingsman”, axlar rollen som Edwards. Vilket han gör ganska ojämnt. Egerton försöker att vara för porträttlik förlagan. Han växlar mellan älskvärt sympatisk och överspelande dramastudent. Han brister inte i ren förmåga, men att försöka få till en kopia är inte till Egertons fördel. Exempelvis drar han ut hakan i var och varannan scen för att få till Edwards underbett vilket rätt uppenbart inte är naturligt. Trots det visar Egerton återigen att han klarar av att bära en film. Hugh Jackman i birollen och Christopher Walken i en miniroll är inte nödvändiga utan trevliga inslag.
Som biografi är ”Eddie The Eagle” högst konventionell. Trots att jag personligen inte kände till skidhopparen Edwards visste jag från första scenen vad som skulle hända. Men att filmen är förutsägbar innebär inte att den inte kan vara udnerhållande. Däremot kunde Dexter Fletcher kostat på sig att åtminstone ha ambitionen att ta sig utanför genrens ramar. För det mesta är filmen inte förtjänt av de komiska inslagen. Humor är ett enkelt knep för att få fler intresserade av ens projekt. Men stundtals känns inte komedi som rätt genre här. Edwards är en alltför öppen måltavla. Egertons känslighet och manusets hantering av rollfiguren i de mer känslosamma stunderna gör ändå att helheten håller ihop, med knapp marginal. Filmen driver lite med sin egen hjälte för att sedan försöka försvara honom hårt när han väl är blottad. Men tittaren tar till sig vilken total inspirationskälla Eddie Edward är.
Som så ofta är verkligheten filmen baseras på annorlunda än det vi får se. Edwards kämpade under fler år, hade svåra perioder av kamp och tog en ganska vinglig väg till drömmen om OS-deltagande. Beståndsdelar som hade kunnat platsa in om tonen inte vore lättsam. Men den är det, vilket ger oss Fletcher-versionen av historien.