Tidigare i år kom ”The Big Short” av Adam McKay, en regissör mest känd för Will Ferrells filmografi med verk som ”Anchorman”, ”Stepbrothers” och ”Talladega Nights”. ”Trumbo” är regisserad av Jay Roach som också stått bakom filmserierna ”Meet The Parents” (”Släkten är värst”) och ”Austin Powers”. Mångsidighetsmusklerna flexas rejält just nu. Vilket gör det väldigt passande att Roach också gjort biografin om manusskribenten Dalton Trumbo. Han som skrev så vitt skilda filmer som ”Prinsessa på vift”, ”Spartacus” och ”Papillion” för att nämna några.
För den som inte kan sin Hollywood- eller USA-historia så var Dalton Trumbo en av många som föll offer för en häxjakt mot kommunister och vänsterintellektuella. De ansågs driva Sovjets intressen och blev förbjudna från att arbeta. När principen började gälla i Hollywood, genom den så kallade svarta listan, kom hetsen fram i rampljuset. Det var dock inte enbart filmbranschen som råkade ut för effekterna av kommunistskräcken. Även vanliga människor blev av med sitt uppehälle och led konsekvenserna i decennier.
”Trumbo” börjar med att skildra manusskribenten och hans familj i glittrande lycka. Hans karriär går bättre än någonsin, livet består av fester och skratt, dessutom behöver han knappast dölja sina åsikter. Han leder en kamp för arbetarrörelsen, och specifikt de som har mindre glamorösa yrken inom Hollywood. På ett skickligt sätt visar filmen hur det steg för steg blir tabu att ha kommunistiska åsikter. Fokus ligger inte på Dalton Trumbos åsikter utan hur friheten inte berövas över natt utan naggas bort bit för bit. Vilket gör den extremt aktuell i dagens läge i världen. På så sätt stiger också ”Trumbo” över sin egen kontext och sitt Hollywoodistiska berättarmanér där underhållning är en drivande komponent.
Så småningom lyckades manusförfattare i alla fall göra karriär i det tysta genom att inte sätta namn på de verk de sålde. Tittaren får också en inblick i hur mod luckrade upp svarta listan. För att vara lite av en hjältehistoria lyckas ändå John McNamaras historia behålla sitt mörker. Känslan efteråt är inte den av glädje att listan blev historia utan förtvivlan och rädsla för att vi kanske inte har lärt oss något trots allt. Även om filmen ibland känns lite för traditionell är det de små nyanserna som lyfter den. Exempelvis hur titelrollfiguren porträtteras. I mångt och mycket är ”Trumbo” Bryan Cranstons film. Cranston spelar alla sidor hos förlagan utomordentligt väl.