"Lyckligare kan ingen vara" marknadsförs som en svensk "Love Actually" vilket till en början känns ganska fräckt. Här finns varken charm eller humor av samma kaliber som "Love Actually". Men Richard Curtis ensemblefilm är i och för sig problematisk på många sätt, allra värst i alla omotiverade "tjockskämt" som dras om Martine McCutcheons "Natalie". Som sedan slutar i "han älskar henne trots att hon är tjock" (när hon i realiteten inte ens är överviktig utan närmare smal). Så okej filmbolaget, vissa likheter finns, men inga att stoltsera med på så sätt.
Om du letar oförarglig och smågullig romantik som du ibland stör dig på är "Lyckligare kan ingen vara" helt rätt för dig. Bäst är att Staffan Lindberg inte försöker klämma in för mycket humor. I hans tidigare filmer som "Micke & Veronica" och "Sommaren med Göran" är alla försök till humor pinsamma. Den här gången är humor bara ett sidoelement som ibland kommer fram men för det mesta är filmen ganska tragisk. Någonstans kan jag fascineras över budskapet att kärlek är svårt, istället för "störst av allt är romansen". Skillnaden mellan flams och mys är hårfin, tyvärr lyckas den här filmen inte alltid landa rätt.
Fem olika par och deras diverse kärleksbekymmer är ämnet för "Lyckligare kan ingen vara". Historierna är smålustiga och helheten småmysig men inget mer. Endast en historia, den med Kjell Bergqvist och Monica Albornoz om det åldrande paret, ger tillräckligt och berör. Bergqvist verkar kunna ta sig an nästan vilken roll som helst och få fram substans i den. Så även med Ulf i "Lyckligare kan ingen vara".