Att debuterande regissörer lyckas skapa fantastiskt mästerliga verk borde inte vara förvånande, eftersom det ändå händer regelbundet. Allt från ”Citizen Kane” till ”Bottle Rocket” till ”The Maltese Falcon” har regisserats av personer som inte dessförinnan gjort några långfilmer. Men trots allt drar jag andan när jag får reda på att Gustav Möller inte gjort någon långfilm innan den intensivt gripande ”Den skyldige”. Så många beståndsdelar är så klockrena att de borde kräva mer erfarenhet, men filmhistorien visar att det inte nödvändigtvis är ett krav.
Asger arbetar på larmcentralen 112 i Danmark. Han förefaller måttligt road av uppdraget och behandlar de som ringer in med nonchalans. I hans tonfall och reaktion finns en smula ifrågasättande av de sökandes orsaker till att de ringt in. Asgers pass är på väg att ta slut när en kvinna ringer in och låter förvirrad. Snabbt förstår han att hon är bortrövad och låtsas ringa sitt barn när hon talar med 112. Handlingskraften i honom blommar ut när han växelringer mellan kvinnan, sambandscentral, barnen hemma och poliser på fält. Tidigt får vi som tittare indikation på att alla inte uppskattar Asgers nivå av engagemang. Hans bakgrund synas bit för bit och tittaren inser att det här är en polis som har vana att hjälpa människor på plats.
Egentligen borde inte ”Den skyldige” kunna vara så pass fängslande. En man i ett rum framför datorn, enstaka kollegor i periferin. Men liksom den film som den påminner starkt om, ”Locke” med Tom Hardy, skapas verkligheten i sinnet hos tittaren. Medan Ivan Locke rörde sig på motorvägar är Asger Holm mer fast. Filmen lever mycket på Jakob Cedergrens nyanserade och ytterst närvarande spel. Med ett trovärdigt register av känslor blir Asger mer än någon som endast tar emot samtal. Inte mycket avslöjas om honom, ens mot slutet, men tillräckligt för att få ihop hela historien. Perspektiven vänds och vrids samtidigt som Asgers bakgrund klaffar väl in i skeenden under natten. Cedergren agerar som om kameror inte existerade, som om han verkligen var en tjänsteman på 112. Rollen bjuder delvis in till överspel men skådespelaren tar inte betet. Han navigerar i en värld av irritation, rädsla, indignation, oro och lättnad på ett otroligt trovärdigt sätt. Cedergren har en rollfigur som både är tilltufsad men också inte kunnat stänga av det som tagit honom där han är. Ständigt visar regissören, med stor hjälp av sin skådespelare, att vad vi tror oss veta inte alltid är verkligheten.