1994 introducerade den brittiska regeringen ”Criminal Justice And Public Order Act”. Lagen som i praktiken förbjöd sammankomster med musik av repetitiva rytmer. Den fick mycket kritik men inte ens den politiska oppositionen var intresserad av att stoppa den. En mycket bisarr lag som måhända begränsade en hel genre, men också tillförde en anarkistisk protestådra till musiken.
I den kontexten utspelar sig ”Beats”, baserad på en pjäs av Kieran Hurley. Men framförallt är det Benjamin Kracuns mästerligt nostalgiska fotografi som stjäl showen. Som förskönar allt annat omkring sig. Den svartvita paletten ger definitivt en känsla av gångna tider medan filmen ändå inte känns passé. Ibland när regissörer väljer gråskalorna känns filmen i grunden ändå som en färgfilm. Som om filmmakarna försökt tänka utanför boxen men att deras val inte tillfört historien något. Brian Welshs val däremot ger skärpa.
Vi befinner oss i Skottland, den mindre välbärgade delen. Johnno lever med sin lillebror, mor och styvfar som även är polis på orten. Johnnos bästa kompis är Spanner. Föräldrarna vill att Spanner försvinner ur Johnnos liv eftersom han kommer från en destruktiv familj, eller som Johnnos mamma uttrycker det ”de är avskum”. På grund av ”Criminal Justice Act” har killarna börjat intressera sig för en proteströrelse som planerar en aktion, i form av en ”rave”.
Vad jag saknar i filmen är en politisk dimension. Som ”coming of age”-historia faller den på plats men sammanhangen som skapade en så absurd lag lyser med sin frånvaro. ”Beats” är snygg och välgjord men hade mått bra av helikopterperspektiv.