Det är en intressant nivå av ironi när Queens låt ”Bohemian Rhapsody”, känd som deras flummigaste och mest experimentella låt, får symbolisera filmen om Freddie Mercury. Ironisk för att filmen ”Bohemian Rhapsody” är så konventionell att den kan användas som rockfilmsformel. Vilket innebär att Bryan Singer missat förståelsen av Queens själ.
1970-talets London. Farrokh Bulsara har flyttat dit med sina föräldrar och sin syster. Den indisk-persiska familjen är konservativ men unge Farrokh vill något annat från livet. Han går ut på nattklubbar, super in musiken och drömmer om något större. Och det är en kväll på en spelning som han träffar Brian May och Roger Taylor. De har precis förlorat sin sångare. Farrokh gör saken enkelt för dem, han börjar använda sin dynamiska sammetsröst. När de hittat bassisten John Deacon är saker klar, Queen och Freddie Mercury har uppstått. Resten är ett ganska traditionellt upplägg av vad som händer en självklar stjärnas drömmar blir verklighet.
Den här filmen har alltid varit i görningen ända sedan Freddie Mercury avled tragiskt vid 45 års ålder. Mercurys extraordinära liv och extravaganta personlighet var skapta för filmvärlden. Enda problemet har varit att du inte rollsätter Freddie Mercury speciellt lätt. Du tar inte ett unikum, ett fingeravtryck, och förväntar dig trovärdigt resultat hursomhelst. Eftersom Mercury var en eldig och teatralisk person kan en gestaltning lätt hamna i överspelsterritorier. Att spela både superstjärnan och mannen är därmed en svår bedrift. Resultatet kan bli platt oavsett vad du gör.
Därför ska regissör Bryan Singer vara mycket tacksam för sin rollsättare Susie Figgis som sett till att Rami Malek spelar legendaren. Skådespelaren lyckas prestera på toppnivå. Förvisso är han fortfarande ingen Freddie Mercury, men mer rätt är svårt att tänka sig någon hamna. Både jordnära och med glänsande magnetism stjäl han uppmärksamheten från sin omgivning. Malek har mest spelat biroller i långfilmer. Med ”Bohemian Rhapsody” har han satt sig själv på kartan.
”Bohemian Rhapsody” kommer varken skaka om eller stöta sig med någon. Singer försöker anpassa sig för mycket. Försöker göra både en musikal och en ”bakom scenen”-skildring. Vill både berätta historien om Freddie och de andra i Queen, men lyckas inte gifta in dem i något heligt äktenskap. Vilket går att förstå, hur ska du göra en film om mannen och samtidigt inte ge utrymme till rösten? Trösten är att det successivt blir bättre under speltiden.