Det är en intressant historia James Ponsoldt har att arbeta med, nämligen Dave Eggers roman från 2013 om ett stort techföretag som påminner om Google eller Apple. Huvudpremissen är nämligen den om teknologins framfart och dess effekter på personlig frihet samt mänskliga rättigheter. Tyvärr förvaltar Ponsoldt inte grundmaterialet på ett tillfredsställande sätt. Det är snudd på förvånande hur en regissör lyckas ta något så lovande och svika så monumentalt. Vilket är synd eftersom den släpps med otrolig tajming, nu när digitalisering blivit en fråga på allas läppar och inte bara vissa företags.
Emma Watson spelar Mae Holland, en ung kvinna som får drömjobbet på The Circle. Hemma har hon sin MS-sjuke pappa och längtande exet Mercer. Först anses Mae mystisk av sina kollegor. De kritiserar henne för avsaknaden av socialt innehåll hon delar på internet. Hon får till sig att helgaktiviteter är frivilliga, men varför går hon inte på någon av dem? På en fest träffar hon en man som verkar vara hennes likasinnade, en som trots allt ifrågasätter företagets sätt att hantera människor och teknologi. Sedan råkar Mae ut för en olycka och räddningen är en av The Circle framtagna innovationerna, en liten kamera som kan sättas upp varsomhelst. Händelsen ger henne möjligheter att avancera inom företaget. Plötsligt är hon påhejare av allt, utan att varken målmedvetenhet eller passion syns på henne.
”The Circle” har två stora problem: berättandet och rollfiguren Mae. Nästan hela filmen igenom får tittaren en känsla av att alldeles för mycket har klippts bort i redigeringen. Som om en längre film spelades in för att sedan skäras ner på ett osmart sätt. Resultatet blir forcerat och förvirrande. Många lösa trådar knyts aldrig ihop. Samma ämne går på ändlös loop, övertydligt utan att gå på djupet (”människor umgås hellre digitalt än på riktigt”, ”vår frihet är i fara”). Andra undersöks alldeles för flyktigt. Slutet är grumligt och vänder så snabbt att det förefaller som om manusskribenterna glömde viktiga detaljen de släppte precis innan. Hastigheten gör dock att du inte ens hinner bli överraskad.
Sedan har vi Mae, som både är gravt underskriven som karaktär och märkligt spelad av Watson. Som tittare vet jag inte om det är hennes oförmåga eller såsom hon är ombedd att agera. Hon signalerar nämligen saker hela tiden som går emot skeenden i filmen. Maes viljor, känslor och motivation är för det mesta en dimma. Hon är en tunn karaktär vars handlingar känns för oklara.