”Vill du rädda ett liv idag?” frågar kvinnan utanför tunnelbanestationen medan människor passerar förbi. Majoriteten tittar inte ens åt hennes håll. Enstaka som uppmärksammar henne tackar nej. Till att rädda ett liv. Ingen ställer frågan vad det rör sig om. Scenen följs upp av en långt mer explosiv sådan där en skrikande kvinna ber huvudkaraktären Christian att hjälpa henne eftersom en man är ute efter att döda henne. Men det är den första scenen som sätter tonen. Som ifrågasätter medmänskliga konceptet i vårt samhälle. Bryr sig människor egentligen?
Christian är konstnärlig ledare på ett konstmuseum i Stockholm. Museet har fått en betydande donation vilket bland annat resulterat i en utställning som heter ”The Square”. En ruta som fungerar som fristad. En yta där fullständig jämlikhet ska råda, alla har samma skyldigheter och rättigheter. Utställningen handlar alltså om godhet och medmänsklighet. I samband med inledningsscenens tumult blir Christian offer för en ficktjuv. En liten händelse som ger snöbollseffekt på hans liv. Incident som förgrenar sig åt många håll och synar moderna samhällets egentliga ansikte. Filmen ”The Square” är en temperaturmätare på den övre medelklassens känsla av rättmätighet. Rollfiguren Christian, för övrigt utmärkt spelad av Claes Bang, förkroppsligar alla dessa tendenser. Det är förvisso väldigt enkla poäng Ruben Östlund utmanar sig själv med. Att driva med PR-byråer och höginkomsttagare behöver lite mer finess än Östlund ibland använder sig av. Och utan filmens enorma sinne för humor hade den förmodligen inte fungerat lika väl. I sina svagaste stunder är filmen övertydlig. Därför blir den hjälpt av dråpliga scener och utmärkt dialog.
Ruben Östlund handlar alltid i den obehagliga stämningens valuta. ”The Square” har inte samma nerv som hans senaste, ”Turist”. Dolken förs inte lika djupt in mot alla som ser den. Men den obehagliga stämningen finns återigen högst närvarande. Trots att en sammanhängande historia är tydligt i förgrunden känns ”The Square” klart mer rörig än både ”Turist” och andra filmer av Östlund. Lite mer tid i klipprummet för att lyfta helheten hade inte skadat. Nu är en del briljanta scener lite för isolerade. Vid en ytlig anblick kan filmen uppfattas som satir av konstvärlden. Satiren spänner över ett mycket bredare område. Istället handlar det om de välbärgades egenskapade plats i samhället. Ämnet passar så väl in i debattklimatet i samhället att det nästan känns opportunistiskt att göra filmen nu.