Jesper Ganslandt har för vana att göra vaga filmer som lämnar publiken med en del frågor. I vissa fall, som ”Blondie” och ”Apan”, kan vagheten kännas som en brist. Balansen mellan övertydlighet och otydlighet är inte lätt att hantera. Men äntligen når Ganslandt fram precis rätt. ”Jimmie” är en historia där vi som publik kan fylla i luckor på ett annat sätt. För även om vi försöker låtsas att vi inte ser och inte vet, är vi medvetna om vad som pågår i världen. Att inte berätta särskilt mycket har här en effektfull inverkan på historien. Jesper Ganslandt sätter dig som tittare i absoluta centrum och tänker inte låta dig ha ett utifrånperspektiv. Flykt innebär ovisshet, flykt innebär risker, flykt innebär att inte förstå. Försök att se ”Jimmie” och undgå det.
”Jimmie” skildrar ett fiktivt krig som drabbat Sverige. Vita stockholmare är i daglig fara för sina liv. Människor försvinner. Bomber har blivit vardag. I centrum står lille Jimmie på fyra år. En blond pojke med långt hår som anpassat sig efter den verklighet som uppstått, precis som barn brukar. Det är bara Jimmie och pappa kvar. Situationen blir ohållbar. Fadern fattar beslutet om flykt. Mot södra Europa, omvänd väg till Medelhavet. Flera olika tidsskeenden blandas i filmen. Fragment av förklaringar kommer längs vägen men inte alla svar. Tanken är att du som tittare känner dig ungefär lika vilsen som Jimmie. Fotos förstärker den nerv och spänning som manusets fåordighet har skapat.
En del kritik har kommit mot Ganslandt att han som regissör förutsätter att svenskar endast kan känna empati med flyktingar om flyktingen liknar dem själva. Som om vi inte haft knappt tre år av strutsbeteende gentemot globala händelser. Som om Sveriges statsminister inte talat om andrum, för oss istället för flyktingar. Som om människor inte fortsätter att dö i Medelhavet eller i mellanöstern. Som om senaste årens filmer om flyktingars och migranters situation har påverkat oss. Tänk bara på ”Mediterranea”, ”Terraferma” och ”Bortom Lampedusa”. När politiken ändrade riktning i Sverige blev det samtidigt mer legitimt än någonsin att ställa orimliga krav på människor som flyr helveten på jorden. Att tala nedsättande om människor. Så nej, Jesper Ganslandt underskattar inte sin publik. ”Jimmie” är en film alla behöver se. Kanske får vi tillbaka något värdefullt vi har förlorat. En omvälvande och starkt berörande film, en nödvändig påminnelse. En känslomässig bomb som är noggrant regisserad.