Richard Loncraine är inte en regissör känd för storverk utan mer mysiga filmer exempelvis ”Wimbledon”. Med ”Som en dans” har hittat precis rätt, till skillnad från ”Fem trappor upp” från 2014. En rättfram romantisk komedi om de äldre. En stor dos av ”feel good” blandas med livets realiteter. Människor lämnar livet, sjukdomar svärtar stunderna och de inblandade får vara nöjda när de får vara glada. Det låter dystert men istället blir realismen ett utmärkt sätt att balansera sockersöta och förutsägbara delarna. En klick av äkthet som gör berättelsen lättare att relatera till.
Imelda Staunton spelar Sandra Abbott, stolt fru vars man precis vunnit en brittisk order. På festen där maken Mike ska firas hittar hon honom med en av sina vänner. Affären som pågått i fem år raserar Sandras liv framför henne. Ensam och förkrossad söker hon sig till systern Elizabeth som hon inte träffat på tio år. Till en början haglar klyschiga stereotyper från båda håll. Sandra den tillknäppta, konservativa, livsföraktande och hippiga, livsglada Elizabeths frigjordhet. Elizabeths vän Charlie är också tidigt med i bilden och de gör sig båda lustiga över hur stel Sandra är. Men redan här märks såklart att något lär hända mellan Sandra och Charlie. De från enkla förhållanden kommer att lära fina frun att leva.
Överallt där manuset fallerar och angränsar till regelrätt tråkighet kommer lyckligtvis doser av verklighet som räddar ”Som en dans”. Charlies Alzheimer-sjuka fru och deras livssituation ger annat djup. Det andra benet som ger filmen stadga är skådespelarna. Insatserna från Imelda Staunton, Celia Imrie, Timothy Spall, David Hayman och Joanna Lumley är så självklart underbara att tittaren kan ta dem för givna. Det ser enkelt ut att få fram både värme och komplexitet. Personligen tycker jag också om att annan publik än de som är intresserade av diskbänksrealism kan få uppleva Timothy Spalls känsliga skådespel. Porträtten som aktörerna bidrar med täcker hålen i ett manus som ställer alldeles för lite krav på sig själv.
Något annat som cementerar ”Som en dans” under rubriken ”feel good” är John Pardues livfulla, färgrika foto och Jon Bunkers produktionsdesign. Endast i enstaka scener är någon miljö utan charm. Kostymör Jill Taylor har gjort sitt för att göra filmen till ögongodis. Det är sannerligen inte varje dag Timothy Spall agerar stilguru som han gör i en scen i sin magenta hatt.
Om 20 minuter hade klippts bort skulle ”Som en dans” lyfta ännu lite mer.