Australisk filmatisering av en Ibsen-pjäs låter sannerligen ovanlig. Det är något med solstrålarna från landet i söder som inte riktigt går ihop med kallt, skandinaviskt drama. Regissören Simon Stone är erfaren inom teatern, däremot debuterar han med långfilmen "Dottern" som är baserad på "Vildanden" av Henrik Ibsen. Och det är en debut med huvudet högt hållen. Självförtroendet glänser igenom dramat. Anpassning av den gamla historien till modern Australien fungerar också utmärkt. Trots sin bakgrund som teaterregissör har Stone kunnat använda filmmediet fullt ut på ett imponerande sätt. Samtidigt är känslan av Ibsens originalhistoria kvar. Något gammalt har fött något nytt och båda står på egna ben.
I en liten ort i södra Australien har stora arbetsgivaren Henry precis berättat att gruvan ska läggas ner. Oliver Finch är en av arbetarna där. Han lever med sin fru, dotter och pappa på en gård vid skogen. Trots uppsägningen är Oliver hoppfull om framtiden. Familjen bestämmer sig för att inte flytta förrän dottern Hedvig har gått ut skolåret. Rikemannen Henry ska gifta sig med sin unga hushållerska och har bjudit hem sonen Christian som är i exil. Christian har varit nära kompis med Oliver och de återupptar sin vänskap. Så småningom börjar en del familjehemligheter att flyta upp till ytan. Christians olycka och känslor av avsky gentemot fadern sätter igång en oförutsägbar kedja av händelser.
Genomgående är skådespeleriet fantastiskt på ett lågmält sätt. Men i spetsen, utan att ha en huvudroll, står Sam Neill. Mannen som gjort en hel karriär genom att mest stå vid sidan om någon annan. Skådespelaren som stjäl scen efter scen utan att vara anmärkningsvärd. Som har den där stilla elden i sin blick. Neill spelar Hedvigs farfar, den enda i familjen Finch som inte befinner sig i rosaskimmer i början. Med det sagt inte att de andra skådespelarna faller efter eller är otillräckliga men Sam Neill är den brännande kärnan.
Bristen är att vissa delar av historien förefaller lite otroliga. För all underspelad realism kan historien i sig berättas på ett överspelat sätt. Alltså inte av skådespelarna utan i händelseförloppen. Växelverkan mellan det dramatiska och det lågmälda är inte alltid tillfredsställande. Detta till trots förtar inte bristerna att "Dottern" är en genomtänkt och välöversatt skildring. Också en bra start på intressanta diskussioner efteråt.