Trots att ”Utan nåd” på många sätt är extremt tidstypiskt ger den samtidigt en både tidlös och historisk känsla. Min egen omedelbara reaktion när eftertexterna rullade var att filmen är en modern variant av ”Greven av Monte Cristo”. Även Shakespeare är en influens vilket kanske inte varit avsikten men resultatet. ”Utan nåd” är en spännande tragedi utan några action-ambitioner.
Inledningen illustrerar en glädjefylld utgång från fängelset. Nuri kommer ut och ska äntligen gifta sig med sin kära Katja. Sedan hoppar vi cirka sex år framåt i tiden då familjelyckan välsignat paret med son en Rocco. Vardagen är fylld av kärlek och gemenskap. En dag lämnar Katja sonen hos Nuri för att gå på spa med sin syster. På väg hem för att hämta resten av familjen inser hon att något hänt på Nuris kontor. Snart framkommer att en bomb exploderat och hennes familj är saknad. Till slut får hon det förödande beskedet om att de hittade kropparna identifierats, det är Nuri och Rocco. Filmen är uppdelad i tre akter där majoriteten av tiden ägnas åt mittakten ”rättvisa” som äger rum i domstolen.
Om filmen påminner om ”Greven av Monte Cristo” är Katja en väldigt bra ekvivalens till just greven. Hon är en mycket synbar och drivande rollfigur som är känslomässiga motorn i hela berättelsen. Katja är synonym med ”Utan nåd” och förekommer i princip i varje bild. Prestationen av Diane Kruger är en styrkemätning av rang. Som tittare känner jag mig indragen i hennes själ, redo att följa alla hennes känslor. Jag brinner av indignation och chock när hon gör det. Kruger förmedlar en hopplös smärta på ett ytterst trovärdigt sätt. Att hon vann pris i Cannes för den här gestaltningen är inte förvånande.
”Utan nåd” kan idag uppfattas som okonventionell i hur den byggs och slutet är tämligen oförutsägbart en bra bit in i speltiden. Men i jämförelse med de klassiska tragedierna är filmen konventionell. Berättelsen är mycket fascinerande som historia och kan leda till högst intressanta samtal efteråt om vad rättvisa är.
Några delar av filmen kan kritiseras, exempelvis porträtteringen av förövarna. Samtidigt visar regissören tydligt att hans verk handlar om offer för hatbrott och deras anhöriga. Däremot är dessa brottslingar inte nyanserat eller komplext återgivna utan projektionsytor för Katjas och våra känslor. Akin har ett budskap som han delvis lindat in i en dramatisk historia, som leker med nerverna och föder oro. "Utan nåd" gör ont i märg och hjärta.