I en tid då alla skådespelare förr eller senare drar på sig ett par superhjältetajts försöker den avdankade filmstjärnan Riggan Thompson återuppfinna sig själv.
För tjugo år sedan gjorde han succé som Birdman, en ving- och näbbförsedd superhjälte men nu ska han regissera och spela huvudrollen i en Broadway-uppsättning av en Raymond Carver-pjäs.
Mycket står på spel, allas nerver ligger utanpå kroppen och mellan repetitionerna utspelas den ena neurotiska scenen efter den andra i loger och korridorer på den gamla teatern där premiären närmar sig. Riggan genomlider till exempel en pressträff från helvetet med obligatorisk språkförbistring och skruvade frågor.
Michael Keaton spelar den bekräftelsehungrande huvudrollen, vilket är lite kittlande eftersom han slog igenom på allvar i ”Batman” 1989. Emma Stone, som spelar hans dotter och assistent är till vardags med i ”The amazingspiderman”-serien, vilket också spär på filmens ironiska metablinkningar.
Alejandro González Iñárritu brukar göra bra men känslomässigt nästan knäckande tunga filmer. ”21 gram”, ”Babel” och ”Biutiful” till exempel. Därför är det så överraskande kul att han här gör något som är mer lättsamt (nåja, konstnärers svåra inre ångest är naturligtvis inget att skratta åt) och dessutom spännande till formen.
”Birdman” ser ut att vara filmad i en enda tagning, vilket ger en vindlande, hypnotisk känsla, ivrigt understödd av ett ständigt närvarande jazzspår. Ibland ligger musiken som pålagd stämningsmusik, ibland dyker en trummis upp i bild och jazzar loss.
Det är den typen av film där dröm och verklighet går ihop. Korta stunder av intima ögonblick dyker upp i ett hav av desperat kaos, som är konstant underhållande. ”Birdman” är en oförglömlig filmupplevelse som alla som älskar bakom-kulisserna-skildringar och rörande filmstjärnesatir borde unna sig.