All originalitet skeppas iväg till oändligheten när Chris Foggin filmatiserar den sanna historien om tio fiskare som slog igenom som musiker. Att tio gråsprängda gubbar gör musikkarriär är det enda som är unikt. Allt annat är gravt förutsägbart och klichétyngd från början till slut. Inte ens i en sekund tvekar jag på vad som kommer att hända. Samtidigt är ”Fisherman’s Friends” också fylld av värme och charm. Vill du ha oförarglig stund av välbehag kan du inte pricka mer rätt.
Året är 2010 och en musikmanager vid namnet Danny är på svensexa i Cornwall tillsammans med sina kollegor. De är i den lilla orten Port Isac. Där bor också tio fiskare vars dagar går åt att arbeta och muttra om turister. De är i princip karikatyrer av trångsynta lantisar. En dag hamnar gänget vid stranden när gubbarna i Fisherman’s Friends sjunger på 1700-talsmelodier om fiske. De andra lurar Danny att försöka skriva kontrakt med gruppen. Till en början tveksam tinar Danny upp till tanken till slut. En sidohistoria handlar om Dannys känslor för en av gruppmedlemmarnas dotter.
Daniels Mays som Danny är den enda som slipper undan stereotyper. Delvis får också Middleton spela en äkta karaktär. Birollsinnehavarna däremot får agera pappkartonger av fiskare och musikförläggare. Berättelsen är tämligen löst baserad på verkligheten. Detaljerna är fabricerade, men vad som verkligen är intressant är det större konceptet. Musiknumren tar inte mycket plats utan agerar mer som fond men ett par nummer däribland en spontan allsång av ”What Should We Do With The Drunken Sailor” kompenserar för de mer tråkiga scenerna.