Lugn, reflektiv, svårfångad och hypnotiserande. En kavalkad av sobra känslor kommer åt oss. Filmen känns som en spegling av livet självt och konstens förmåga att spegla. Kanske saknas vitaliteten från ”Att återvända”. Men det här är en annan sorts film. I dess lugn föds något. ”Smärta och ära” placerar sig som en av regissörens bästa filmer. En obeskrivlig mystik håller om tittaren. På intet sätt är filmen svår med sin rättframma historia. Samtidigt känns den som dimma i handen: den är där i all dess äkthet men undgår att bli fångad. ”Smärta och ära” påminner om en roman. Inte en bladvändare utan en berättelse du vill finnas kvar i.
Vi får följa den stort bejublade regissören Salvador vars kugghjul har fastnat. Djupt insjunken i sina diverse sjukdomstillstånd är han delvis oförmögen att producera liksom tidigare. När Madrids cinematek hör av sig för att visa en av hans klassiker är han inte enkom glad över nyheten. Ett spontant möte på badhuset med en skådespelare leder honom däremot till huvudrollsinnehavaren Alberto, vars spelstil Salvador inte uppskattade när det begav sig. Filmen växlar mellan nutidens krämpor och Salvadors minnen av barndomen där en glänsande Penelope Cruz spelar den hårt kämpande och ljuvliga modern. På en del sätt händer inte särskilt mycket i ”Smärta och ära”. Den är väldigt odramatisk för en regissör som Almodóvar. Antonio Banderas spelar Salvador återhållsamt och äkta, en stil som passar det lugna lunken. Filmen visar tveklöst att skickligt skrivna berättelser inte behöver bombastiska händelseförlopp för att vara tilldragande.
Att fundera över hur mycket i Salvador som är Pedro är inte långsökt. Karaktären är en framgångsrik regissör, har samma läggning som honom, har till och med håret fixat som originalet. Almodóvar är numera 70 år gammal vilket inte gör temat om åldrande inte så långt från honom själv heller. Även om ”Smärta och ära” inte har samma dramatiska ådra som de flesta av regissörens filmer är den ändå omistligt Almodóvar. Från de levande bilderna, till färgerna, till den allvarsamma tonen, till melankolin, till skådespelarnas kvardröjande blickar. Berättarstilen är öm och varsam, vilket alltid funnits i regissörens förmåga att gestalta men aldrig så pass mycket i förgrunden. Paletten är delvis i andra skalor, men konstnären är densamme. Budskapet kapslar essensen av livet, du kan inte leva utan att smärta. Och svårigheter hämmar inte konsten, snarare tvärtom.