"Late Night" säljs som en mycket smartare variant av genomsnittlig romantisk komedi eller kanske "Djävulen bär Prada". Emma Thompson och Mindy Kaling i huvudrollerna, vad annars kan vi förvänta oss? Tyvärr är "Djävulen bär Prada" både skarpare och roligare. "Late Night" tar sig an ett allvarligt ämne som jämställdhet och mångfald på arbetsplatsen men gör det mest på ett lättsmält sätt. Orsaken är att manuset helt enkelt är lite för enfaldig, ironiskt nog för en film om mångfald. Emma Thompsons karaktär, Katherine Newbury, är den enda som har djup och är välarbetad. En film måste såklart inte alltid ha djup för att vara tillfredsställande, "Djävulen bär Prada" är ett utmärkt exempel. Men är ambitionen att göra något bättre så placerar sig förväntningarna också därefter.
Brittiska Katherine har varit en komikergigant på den amerikanska scenen i decennier med sitt kvällsprogram. De senaste tio åren har tittarsiffror dalat samtidigt som Katherine själv tappat kontakten med de flestas verklighet. När hon från flera källor får höra att hon inte anställer kvinnor bestämmer hon sig för att rekrytera en kvinnlig skribent. Där dyker Molly upp, kemist som drömmer om jobb inom komedibranschen. I egenskap av att vara enda kvinnliga sökande får hon provanställningen. I den väldigt maskulina miljön ska en kvinna med indisk bakgrund in och skaka om.
Det stora problemet med "Late Night" är att manuset skrivet av Mindy Kaling också är ett fåfängans projekt för Kaling. Hennes karaktär Molly är en felfri varelse som alla mer eller mindre älskar. Utan någon större orsak dessutom. Hon verkar duktig och trevlig, men hennes förtjänster blåses upp något enormt. Thompsons Katherine är långt mer kött och blod, och intressant. Hon har svåra svagheter men är samtidigt kärleksfull och mänsklig. Så även flera av de manliga kollegorna. Den enda som glider igenom tillvaron utan brister är Molly. Det finns exempelvis en väldigt intressant poäng med att den hårda chefen högst upp inte får bra råd eftersom alla är rädda för henne. Perspektivet dränks i Mollys förträffliga ärlighet. Så en viktig huvudroll i filmen är i princip pappkartong. Molly saknar nyanser och gnista.
Annars finns en hel del roliga och intelligenta poänger under ytan men egentligen inte mycket nytt. Filmen är underhållande nog och Thompson som vanligt en mästerskådespelare. Övertygande både som despot och omtänksam. Att se henne är för det mesta en njutning, så även i "Late Night".