Det var tio år sedan Wim Wenders gjorde en spelfilm. Hans ickefiktiva karriär nådde sin höjdpunkt för fyra år sedan med utsökta dansdokumentären ”Pina”. I ”Every Thing Will Be Fine” tar han sig an svåra ämnen: sorg, saknad, skuld.
Författaren Tomas har skrivkramp. Livet med sambon är en dragningskamp mellan stabilitet och frihet. Glädjeämnena är utspridda likt små öar i ett stort hav. Saker försämras drastiskt en eftermiddag när han är på tur med sin bil på landsbygden och kör över ett barn. Traumatiska händelsen leder till många år av mörker samtidigt som Tomas kreativitet blomstrar. Hans förmåga att hantera relationer förbättras tyvärr inte.
Manusets riktiga styrka är dess uppriktighet och äkthet. Samtidigt är tempot ett problem. När Tomas flickvän frustrerat påpekar att han inte verkar störas av något alls illustrerar det även hela filmen. Berättelsen fortskrider mest i monotona steg. Förutom olycksscenen finns egentligen enbart en eldig scen när Tomas träffar på ett ex han svikit.
Ett av största problemen är musiken av Alexandre Desplat. Det är vackra, intensiva och omvälvande toner han skapat. Däremot signalerar de att något oväntat är på väg att hända. Vilket det inte gör. I sin tur föder det en kontinuerlig känsla av antiklimax. Jag tror inte Wim Wenders är omedveten om musikens påverkan. Han väljer att experimentera, i vissa fall faller det väl ut och i andra inte. Likadant med greppet att använda 3D i ett drama som mest utspelar sig i alldagliga rum. Förvisso blir vissa scener väldigt vackra av tredimensionella effekten, exempelvis panorering över snöhögar eller gardiner som blåser in mot kameran från ett fönster. Effekterna är välgjorda men ger ändå inte tillräckliga för att vara befogade.
James Franco är annars ett väldigt bra val i huvudrollen som mannen med ljumna temperamentet. Charlotte Gainsbourg som sörjande moder har en otacksam roll där hon inte riktigt får tillföra någonting. Ibland känns det som om hon är där för att enbart bidra med sitt mystiska utseende. Rachel McAdams är fast med falsk brytning från Quebec, och den roll hon ofta får ta nuförtiden som försmådda eller åsidosatta flickvännen.
Som vanligt bemästrar Wenders tekniken. Benoît Debies foto är enormt vackert. Om du har tålamodet att vänta knyts säcken ihop väl i slutet. Med sin äkthet visar också filmen sorgens tyngd. Tragedi är explosivt i starten, men sorg en tyst kamp som gnager inombords.