Emma Midner, 7 år:
Marcus och Martinus Gunnarsen är två tonåriga enäggstvillingar. De är Skandinaviens största popgrupp för ungdomar och barn just nu. Liksom många pojkband tidigare får M&M de unga flickorna att skrika och gråta. Något som de inte borde behöva göra. Man behöver inte skrika och gråta bara för att Marcus och Martinus kommer upp på scenen. ”Marcus & Martinus: Tillsammans mot drömmen” är en underhållande och bra film. Bäst blir det när de framträder på scen även om låten ”Girls” saknas. Biopubliken sjunger och dansar med. Däremot är det ändå givande att även få viss historik och även inblick i deras privatliv. Växlingen mellan dessa två delar fungerar dramaturgiskt och filmen är tillräckligt lång.
Filmen börjar med att snabbt ta oss igenom hur karriären började. Pojkarna bjöds upp på scen på en semester i Thailand, de blev tipsade om att ställa upp i Norges lilla melodifestival och vann. Resten är historia. Efter några år är tvillingarna trötta, motsättningar uppstår, de tröttnar på att sjunka samma låtar om och om igen. Som tittare känner man sympati för pojkarna som behöver arbeta mycket och hamnar i bråk.
Setareh Yousefi, 36 år:
Problemet med ”Marcus & Martinus: Tillsammans mot drömmen” är att regissören inte har lyckats hitta sin publik. Dessutom har dokumentären ett manus, vilket gör att det är svårt att lita på innehållet. För till ytan är dokumentären intressant. Den börjar som de flesta filmer om musikgrupper, mer reklamkupp än dokumentär. Däremot händer något intressant i mitten. Marcus och Martinus är trötta på att signera autografer i timmar, uttrycker explicit sin trötthet på att sjunga samma låtar, vill bara åka hem till lilla byn Trofors. Till synes ett ganska ovanligt grepp att låta ett sådant band ha den nyansen. Att någonstans problematisera vad de håller på med och vad deras far tillika manager får dem att göra. I en scen är Martinus nere eftersom han inte känner att han får plats bredvid livliga Marcus. Fadern kramar om sin son, men pressar även honom att le.
Dessa delar är fascinerande för en vuxen publik, samtidigt blandas de med vanligt varumärkesbyggande som de yngre får ut mycket av. Hade Marcus och Martinus varit en grupp för äldre ungdomar hade blandningen prickat in mer. Nu känns ”Tillsammans mot drömmen” för mycket barnfilm för att väcka intresse hos de vuxna och samtidigt för mycket dynamik för att de yngre barnen ska ta in helheten. Ibland gäller det att välja mer skoningslöst.