För att den som tittar på en film om otrohet ska känna någon form av sympati med otrogna karaktärer behöver deras kärlek synas så starkt att publiken kan ha överseende på något plan. Ingen ska såra lättvindigt. Därtill ska omständigheterna vara sådana att det varit otur för alla inblandade. Förutsättningarna har Hjalmar Söderberg redan levererat men Pernilla Augusts andra film som regissör har det andra problemet att kämpa med. Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason har inte tillräckligt med kemi för att signalera det trovärdiga i att de vill ha varandra i över dryga tio år. Som tittare tror jag att de känner attraktion för varandra. Men att rollfiguren Arvid har en fru som lovordar honom så varmt är svårt att sätta sig in i. Han verkar mest vara en vanlig, hyfsad person med stora nackdelen att hans hjärta är splittrat. Däremot har han inga synliga kvalitéer av annan dimension som skulle få en kvinna att riskera bort hela sitt liv för att vara med honom.
"Den allvarsamma leken" är alltså baserad på Hjalmar Söderbergs roman. Den poetiskt mörka Söderberg-andan är ganska välbehållen. Perspektiven har förflyttats lite, Lydia tar i princip lika mycket plats som Arvid trots att den senare är huvudrollfigur. Lydia som ibland beskyllts för en av svensk litteraturs värsta känslospelare får i Augusts film träda fram mer som egen individ.
Arvid och Lydia träffas en sommarkväll i Stockholms skärgård och förälskelsens blixt slår dem direkt. När Lydias far går bort vill hon gifta sig med Arvid som inte anser sig ha medel för ett äktenskap. Så Lydia Stille gifter sig med en rik, äldre man. Arvid Stjärnbloms karriär som journalist går bättre och bättre, även han gifter in sig i pengar. Förutsättningarna är inte med Arvid och Lydia men även den som inte läst boken ser att en affär stundar i framtiden.
"Den allvarsamma leken" är mycket lagom. Vackert foto, manus trogen sin förlaga i stora delar, skådespeleri värd uppskattning. Men det gnistrar inte till någonstans. Eld och lågor följer inte med från boksidorna. På så sätt uppstår känslan av förminskad Hjalmar Söderberg vilket är väldigt synd. Och så kvarstår missen att inte helt få till orsakerna till dragningskraften mellan karaktärerna. Kanske kan de inte släppa varandra därför att de representerar den osmakade frukten. Vilket hade varit acceptabelt men jag ser att August vill mer. Hon vill att vi ska förlora oss i himlastormande kärleken. Tyvärr erbjuder hon enbart en lagom blek kopia av den.