Steve McQueen är mest känd för och mest prisad för sin gripande "12 Years A Slave". I "Widows" har han tagit sig an Linda La Plante-skrivna tv-serien "Änkorna" om änkor som tar över deras bortgångna makars kriminella verksamhet. Manuset har han skrivit tillsammans med Gillian Flynn. McQueens primära problem i "Widows" är att han försöker vara cool. Allt i stil och berättande andas häftighet som på något sätt tar bort från essensen. Flera intressanta sidohistorier får för lite tid för att fokuset regleras mot försök att göra en cool heist-film. I den bemärkelsen är filmen framgångsrik, den är cool. Inte minst på grund av Sean Bobbitts hisnande, dynamiska foto. Där ska nog McQueen vara tacksam för kinematografin stjäl fokus från en del brister.
En annan brist är att McQueen försöker stoppa in för mycket i en långfilm. Korruption, rasism, feminism, polisbrutalitet, kriminalitet, politik, jämställdhet. Ibland får jag känslan av att inte något ämne försakats när regissören skrivit sitt manus tillsammans med Flynn. I vissa scener gnistrar det till, när den brutalt flashiga ytan får vika hädan och mänskligheten framstår lite tydligare. Sådana scener är tyvärr inte grundbulten.
Förutom det fantastiska fotot är filmens främsta förtjänst glänsande skådespelarinsatser från alla som är med. Vare sig det handlar om biroller som Jackie Weaver och Robert Duvall eller större roller som Viola Davis, Michelle Rodriguez, Elisabeth Debicki eller Cynthia Erivo så är både skicklighet och finkänslighet på toppnivå. För att inte tala om Daniel Kaluuyas larviga rollfigur som han ändå levererar med bravur.