Som epilog är ”Faces, Places” en väldigt intressant dokumentär. Epilog för legenden Agnès Varda, enda kvinnliga regissören inom den franska nya vågen. När hon levt 90 år drar hon ut på den franska landsbygden tillsammans med konstnären JR för att upptäcka den riktiga Frankrike. Bortom amerikanska drömmar om romantikens Paris. Som epilog, där hon får uttrycka tankar om livet och dess slut, är filmen alldeles tillräcklig och lite mer därtill. Som en upptäcktsfärd för att se mer av landet saknar ”Faces, Places” en hel del djup. Eller dimensioner i alla fall. Varken Varda eller JR ställer relevanta följdfrågor speciellt ofta. Det finns en lycklig-slut-känsla som inte helt matchar konstnärernas utforskande.
Agnès Varda och JR träffades och fann varandra snabbt. De vill ut på en resa för att visa varandra sitt Frankrike. Överallt klistrar de upp fotografier på oväntade platser, av människorna de vill lyfta. ”Vanligt folk” på gigantiska byggnader. Samtidigt upptäcker de naturligtvis sig själva. Spökstäder, hamnar, gamla orter, bönder, fabriksarbetare är bland de grupper/platser paret träffar och besök. ”Faces, Places” är ett intressant dokument av dagens Frankrike. Men visa filmen för en oinsatt person och se hur mycket de kan ta till sig. Förmodligen skulle de komma ifrån med bilden av en gemytlig landsbygd där allting löser sig till slut eftersom det finns gemenskap och kärlek. En vacker bild utan tvekan men inte speciellt verklighetstrogen sådan. Vad händer när filmarna lämnar? Vad händer med kvinnan som vägrar lämna sitt hus? Hon blir rörd av att ha sitt ansikte på huset, men livet blir inte enklare egentligen. Filmskaparna skildrar egentligen en landsbygd som tunnas ut mer och mer med tiden, men de berättar det som om de porträtterar något mysigt.
På plussidan är ”Faces, Places” en varm och inspirerande historia. Det är en fröjd att vara del av filosoferandet mellan dessa två själar. JR delar egentligen inte med sig så mycket men fungerar som kontrasten gentemot Varda vars personlighet får framträda än mer. Genom Varda vågar filmen ställa de svårare frågorna, se mörkret i livet och möta dödligheten. I hennes besvikelse när hon inte får tag på Goddard. I hennes tankar om hur livet varit. Den här delen av historien har inte samma behov av att konstruera ett lyckligt slut utan tillåter både glädje och sorg att gå hand i hand. Tänk om filmmakarna vågat följa samma linje med de människor de träffar längs vägen?