Lättaste sättet att beskriva "Vilse i Paris" är att likna den vid en tecknad film som har realiserats till spelad film. Egendomligt med komedi som inslag i alla dess delar. Vilket är på gott och ont. Den ger nämligen en nyskapande känsla och fungerar som en frisk fläkt. Samtidigt finns inte mycket realistiskt och absurditeten känns ibland i vägen för djupsinne. Istället för att kännas intressant avslutas det hela med en kul känsla. Charmig men samtidigt nyckfull. Oskuldsfull och enerverande.
Fiona vars moster flyttade till Paris, från Kanada, nästan 50 år sedan får ett brev av henne. Hon behöver systerdotterns hjälp eftersom myndigheterna vill sätta henne på ett ålderdomshem. Något kvinnan verkligen skulle behöva. När Fiona anländer råkar hon ut för ena olyckan efter den andra. Dessutom hittar hon inte moster Martha. I sin jakt träffar hon på hemlöse Dom som hon både försöker bli av med men även är fascinerad av. Alla rollfigurer i förgrunden är olika grader av besynnerlig.
"Vilse i Paris" ska ses mer som en samling sketcher som ändå håller ihop ganska väl. Annars känns filmen för rörig, för clownig, för orealistisk. De mindre bitarna i sig värmer och fascinerar. Eftersom helheten inte är lika givande blir det dumt att analysera dynamiken mellan karaktärerna. Även de budskap som finns borstas undan för lättare farsinslag. Vad filmen mest kommer bli ihågkommen för är Emmanuelle Rivas sista roll eftersom hon gick bort i år. En insats som förmodligen välkomnades av henne själv efter den brutaltunga "Amour". Varje scen som hon pryder lyfter hon upp ett snäpp.