Både 1997s "Livet är underbart" och "Inglorious Bastards" från 2009 har redan bevisat att det går att berätta om andra världskriget och samtidigt inkludera humor. Så draget att blanda humor och tvär allvar är inte revolutionerande. Ändå känns "Det var en gång i Tyskland" unik genom sin innerlighet och anspråkslöshet. Enkelt uttryckt används inte de stora känslorna eller uttrycken. Humorn är smålustig och allvaret är osentimentalt berörande. Garbarski kan konsten att balansera mellan dessa två lägen. Mitt i skratten finns sting av smärtsam verklighet som gör sig påmind för både rollfigurerna och publiken.
Året är 1946 och kriget är över. Av förklarliga skäl vill de flesta judar ta sig från Tyskland med drömmar om Amerika andra sidan Atlanten. Resa och etablering kostar pengar. David Bermann är misstänkt för samröre med nazister därför att han var bland de få fångarna på koncentrationsläger som hade privilegier. Misstanken gör att han inte kan driva affärsverksamhet vilket i sin tur betyder att han inte kan få ihop nödvändiga resurserna för att emigrera. Därför får han en vän att driva företag som han och ett gäng andra judar arbetar för. Kärnverksamheten är försäljning av linnen och handdukar. Tricket är att ta överpriser. Dessa två parallellhistorier blir eventuellt för mycket eftersom filmen inte ger tittaren möjlighet att känna någon karaktär på djupet förutom eventuellt David.
Filmen igenom finns en känsla av "mys" som för vissa kan framstå för lättsamt eller banalt. Samtidigt skildrar den efterkrigstid. Att eufori, humor och tragedi blandas är inte märkligt. David kan driva med förhöret han måste lida igenom till den grad att utfrågaren varnar honom för konsekvenserna, för att i nästa stund berätta om brutala händelser i koncentrationslägren. Säljarvännerna skrattar tillsammans när de lurar sina gamla förövare, tyskarna. Sedan är de ganska omgående med om tung tragedi. Kriget må vara över, dess effekter lever vidare.
På ett subtilt och intelligent sätt berättar "Det var en gång i Tyskland" om känslan av skuld hos överlevande. Ett par scener innehåller dessutom dialog mellan karaktärerna om detta.
Pricken över i är skådespeleriet, både de olika birollerna men framförallt Moritz Bleibtreu i huvudrollen David. Bleibtreu bemästrar den komplexitet som David omgärdas av i och med allt han varit med om. Det är med en sympatisk äkthet som skådespelaren närmar sig rollfiguren som både förlorat allt och är redo att fortsätta försöka. Som han säger till sina kumpaner "Hitler är död, vi är inte!".