Plågade konstnärer är Julian Schnabels specialområde. Reinaldo Arenas, Lou Reed, Jean-Dominique Bauby, Jean Michel Basquiat är alla tidigare genier som regissören har gestaltat. Vincent van Gogh är en självklarhet i sammanhanget. En mycket komplex, lidande, älskande konstnär med hög namningenkänning.
Schnabel har på en punkt verkligen levererat med sin film. Matchningen mellan subjektet, ämnet och fotot är utomordentligt bra. Ibland nästan övertydligt samtidigt som innehållet bjuder in till övertydlighet. Van Gogh var inte någon återhållsam eller försiktig konstnär. Att visa konstnären utifrån, via Willem Dafoes gestalt, och samtidigt få hans blick in i kameran är inte lätt kombination att sy ihop. Vilket regissören gjort genom att kombinera alla möjliga delar. Ljudet däremot blir ett enerverande störningsmoment. Gravt sorgsna stråkar på anstalt för psykiskt sjuka är så givet att det nästan är skrattretande.
Schnabel har valt att variera filmandet ganska mycket. Typer av bilder, kameror, utsnitt, hastighet...delvis får dessa fram inre kaoset hos konstnären. Samtidigt blir skildringen rörig. "Vincent van Gogh - Vid evighetens port" rör sig ständigt fram och tillbaka mellan vad som fungerar och inte.
Inte förvånande är Willem Dafoe fullständigt magnifik som den store Vincent. Även om manuset kräver överdrivet mycket prat av honom balanserar skådespelaren både Vincents kärlek till livet/naturen och hans psykiska besvär. Om någon kunde göra ett så älskvärt porträtt vore det just Dafoe. Det om något är en upprättelse för en konstnär som mest är känd för tragik.