I en scen, någon timme in i filmen, tror jag på fullaste allvar att ”Independence Day: Återkomsten” kommer att sluta med att mänskligheten och planeten går under. Vilket skulle vara snopet men också extremt oväntat och på något sätt banbrytande. Tänk alla filmer som slutar med att oavsett odds vinner människor över utomjordingarna eller de onda. Tänk också ett realistiskt scenario där vi faktiskt inte vinner över världshistoriens mest avancerade intergalaktiska krigare. Den stunden och scenen är ganska kort, snart blir det samma gamla visa igen. Och tittaren kan undra varför hen ens trodde något annat kunde hända.
20 år efter sin succé ”Independence Day” har Roland Emmerich kommit tillbaka med uppföljaren. Mänskligheten har tydligen upplevt 20 år av harmoni och världsfred. Inga som helst globala eller interna konflikter på de åren. Människor har samlats i och med det externa hot som var nära att utplåna allt liv på jorden. 20 år av sämja börjar nagga mot sitt slut när utomjordingar återvänder igen för att ta över vår planet.
Inledningsvis är ”Independence Day: Återkomsten” tämligen intressant. Konceptet att vi äntligen har lärt oss att leva i fred när vi insett att vi måste hålla ihop är verkligen fascinerande. Som fortsättning på den föregående filmen är det helt klart intressant. Till slut hamnar filmen på ytterst tråkiga och alldagliga utgångspunkten som brukar vara vanligt för stora actionhistorier. Logiken slängs bort bit för bit. Till slut blir det skrattretande att en tidigare sjuk före detta president helt plötsligt ställer undan sin käpp och kör på som om ingen har hänt tidigare.
Dessutom är skådespelarvalen verkligen undermåliga. Liam Hemsworth ska agera en ny variant av Will Smiths karaktär från första filmen. Ett drag som verkligen inte går hem. Bäst blir det ändå när Bill Pullman stapplar fram i sitt vita skägg eller Jeff Goldblum förtvivlat försöker få presidenten att agera rätt. Det dåliga valet av skådespelare matchas av ett hemskt, nästan infantilt, manus.
För att inte tala om märkliga budskapet i slutet som ungefär går ut på att mänskligheten är ett underbart och överlägset släkte. Eventuellt har USA-hyllningarna avtagit lite i denna uppföljare (fast trots allt är det USA som räddar allt igen) men att i vår tid hylla människan känns ändå inte bra. Det landar helt enkelt fel men Roland Emmerich verkar vara i en 50-talsbubbla. Eller drömmer han sig bort, men vi förtjänar inte så mycket beröm som grupp.