Det är i Valeria Bruni Tedeschis översvallande gestalt som ”Galna av lycka” verkligen kommer till liv. En karaktär som både eliminerar allt omkring sig som en virvelvind och samtidigt framstår som mänsklig. Många filmskildringar av mentalsjukhus eller personer med psykiska besvär fastnar i klichéer om sinnets sjukdomar. Beatrice välter över livet i kampen mot sin bipolära sjukdom utan att någonsin verka vara en karikatyr eller mall. Bruni Tedeschi bär smärtan strax under ytan, alltid i hot om att bryta sig upp. Samtidigt har hon rollfigurens vitalitet fast i sin gestaltning. Bipolärsjukdomens tillgång till bredd av känslor, alla kontinuerligt nära till hands är vad skådespelaren lyckats återge mästerligt. Att inte överspela i en sådan roll samtidigt som skådespelaren behöver få fram de karaktäristiska särdragen, det är en bedrift att applådera. Att komma in och ut ur de mest extrema känslouttrycken sömlöst likt en övertoning är berörande realistiskt när Valeria Bruni Tedeschi agerar.
”Galna av lycka”, eller ”La pazza gioia” (den galna lyckan), handlar om Donatella som är ny på hemmet Villa Biondi där kvinnor med psykiska sjukdomar bor. En före detta herrgård, belägen i Toscana, gör att omgivningen är dränkt i skönhet och prakt. Personalen på boendet är inte direkt skapta efter prototypen Nurse Ratched från ”Gökboet” heller. Dessa människor är till majoritet omtänksamma och välmenande, där för att förenkla livet för patienterna. De får till och med förbli människor istället för att vara patienter. Ansvarig läkare är både omtänksam och ömsint mot gästerna.
Här möter Donatella sin motsats, Beatrice. Enligt egen utsago från en välbärgad familj och gift med en man som gjort affärer med toppskiktet av samhället. Medan Donatella räds sin omvärld och döljer sig är Beatrice kvinnan som lever ut alla sina tankar samt känslor.
Många olika typer av berättelser ryms inom ”Galna av lycka”. Spontant känns historien som en sammanblandning av ”Gökboet” och ”Thelma And Louise”. Men Paolo Virzì berättar en verklighetssaga som ser mer försonligt på sina rollfigurer och berättelse än nämnda filmer. Här finns också mångfald av känslor. Filmen kan få dig att skratta och känna spänning. Framförallt berörs jag av att två människor med rimliga eller utmärkta förutsättningar är fastlåsta på grund av destruktiva sjukdomar som samhället inte riktigt klarar av att ”bota”, för att använda Donatellas term, eller förstå.