Det absolut bästa med "Holmes & Watson" är att filmen klockar in på 1.5 timme inklusive eftertexter. För längre av en sådan olycka hade tagit slut på mig. 2019 har knappt börjat och vi har eventuellt sett en av årets absolut sämsta filmer. Uppenbarligen räcker det inte att samla två roliga skådespelare och räkna med framgång. "Holmes & Watson" får Will Ferrells och John C. Reillys tidigare samarbete, "Stepbrothers", att framstå som tämligen genial. Den som sett Adam McKays film från 2008 vet att "Stepbrothers" var lättviktig kul som bäst.
I "Holmes & Watson" spelar Ferrell och Reilly det brittiska detektivradarparet i ny tappning. På något sätt ska de vara skickliga detektiver som samtidigt ska vara de mest korkade planeten beskådat. Något som låter nyskapande men Will Ferrell har redan vridit och vänt på den "genren" flera gången om. I denna upplaga ska paret hitta onda professor Moriarty. Till sin hjälp får de Dr Grace Hart och hennes assistent Millicent. Varning kommer om att professorn tänkt mörda drottningen av Storbritannien.
Att beskriva historieutvecklingen känns som en skymf mot dramaturgin som koncept. Berättelsen spelar nämligen ingen roll. Filmen är en monter för komikerparet Reilly och Ferrell, när de testar att vara meningslösa. Den är en serie äckligheter hopsatta i syfte att generera skratt. Men den vanligaste känslan är inte att roas utan lägga pannan i handen över vad som pågår på duken. Att så många annars duktiga skådespelare inte verkar ha någon lägstanivå är oroväckande. Och då säger jag detta som någon som uppskattar Will Ferrell i vanliga fall.