Elegant öppnas scenen när lamellgardinerna dras åt sidan. Fram träder arkivet på Undergatan, en ganska gråtrist plats. Där hörs det monotona ljudet från stämpeln mot papper, dokumenttuggaren och den elektriska pennvässaren.
På kontoret sitter Förtvivlaren, spelad av Ludwig Berling Wijk, som har sökt hundratals jobb och dejtat 103 personer, utan att bli kär. Arkivjobbet är inget riktigt jobb, utan han befinner sig i en sorts limbo.
Men så kommer en ny person till arkivet, Författaren, spelad av Stina von Sydow, med ett helt annat sätt att se världen. Hon pratar om poesi, minidrakar och var Mount Everest egentligen börjar och slutar. Hör smågruset vid bergets fot till jätteberget? Heltokigt, anser Förtvivlaren och rabblar rationella wikipedia-definitioner.
Redan i foajén har premiärpubliken fått möta en bjussig Martin Waerme i rollen som charmig gatumusikant. Cowboyhatten är på när han minglar runt och sjunger smäktande countryrock med djup stämma.
Han glider in som en bländande ståuppare och berättar om sin arbetskarriär, sänker sig bokstavligt på barnens nivå och kommer nära, varvar med att vända oss baken och bjuda på publikfriande fisar som får mellanstadiepubliken att göra tummen upp och vrida sig av skratt.
Men bakom humorn skymtar också blytung kritik mot misslyckad arbetsmarknadspolitik, förnedrande säljobb och brister i äldreomsorgen. En stund senare virvlar denne man in på det grå arkivet, med säljarsmajl , gitarr och en dammsugare att demonstrera och kränga.
All handling behöver inte avslöjas, mer än att pjäsens karaktärer förändras när de möts. På så sätt vittnar pjäsen om kraften i det mänskliga mötet. Men den vill greppa om mer än så – livets allt i existentiell mening: Arbete, kärlek, utsatthet, skilsmässa, sjukdom, livskris, framtidstro, relationer, drömmar, sorger, längtan...
Men svåra frågor kräver humor, tycker regissören och manusförfattaren Malin Axelsson, och hennes arbetskritiska föreställning är enastående rolig. Sällan har uttrycket "extra allt" passat bättre. Här fläskas på med konfetti, slapstick, satir, skräckis, ståupp , rock'n'roll och dans! Även skådespelarnas spelstilar varierar– från ett teatralt tilltal till en mer direkt kommunikation med publiken – och ger en dynamisk helhet.
Alla skratt, snabba vändningar och absurditeter gör oss mottagliga för en stunds avslutande allvar. Och förtvivlaren berör starkt när han ensam på scenen målar upp sin sorgliga livshistoria, men blottar en nyuppväckt känsla för poesins skönhet. Den genomtänkta scenografin sätter ett fint slutackord genom att uppenbara nya dimensioner i rummet. Det grå arkivet är borta – ersatt av hisnande rymd och skimrande ljus i mörkret. Så vackert!