Det är sällan man i renodlade barnföreställningar släpper lös bläcksvarta urkänslor som avundsjuka, hat och vilja att förgöra sin förälder efter att ha blivit förskjuten och sviken som litet barn. Men skådespelaren, regissören och librettisten Henrik Ståhl backar uppenbarligen inte för det svåra och otäcka – allt som vuxenvärlden så ofta vill skydda barn emot.
Kanske borde man redan från början förstå vartåt det barkar, då vi på en flimrande videoprojicering får se när hatet och hämndens ande åkallas.
Hion är en liten by, fint inbäddad bland kullar, och där lever den föräldralösa flickan Signa, formad till ett rågblont skogsväsen med klangfull röst av mezzosopranen Johanna Rudström. I byn härskar krigshjälten Mikael med en löjligt stor medalj dinglande runt halsen. I rollen ser vi barytonen Jakob Högström med kraft och pondus. I själva verket är han rädd för natten – och de drömmar som då väcks till liv. Det är han som sätter reglerna och i byn råder stränga förbud mot att vara uppe på natten. Men Signa trivs inte i likformigheten, är annorlunda och trotsar förbudet. Utanförskapet stryks under av det åtta man starka kören som rör sig i klunga, och bildar en mobb, enad och hotfull.
Signa får hjälp av anden Nargonin (Henrik Ståhl) att hålla sig vaken trots att hon inte får. I mörkret hör hon en röst skrika på hjälp ur en brunn, och tvingas skynda iväg för att hämta hjälp. Motvilligt kommer Mikael med henne och när Agnes (välklingande sopranen Sabina Zweiacker) dyker upp i natten tvingas de göra upp med sitt förflutna. Då frigörs också krafterna och den onda anden Ilgoplur vittrar blod och hetsar Agnes att döda sin far. Men hur det hela slutar ska inte avslöjas på förhand.
Markus Granqvists scenografi är enkel, men effektiv för att skapa med en känsla av miljöer som stad eller skog och mörker. Producenten Kristina Holm Danielsson, som är utbildad skräddare, har även mäktat med att sy alla kostymer, bland annat en fantasifull fågelskrud.
Orkestern bubblar av spelglädje och Christoffer Nobin har tonsatt de flödande känslorna i en sammansatt helhet, som känns tillgänglig för barn ovana vid klassisk musik. Det ger ett läckert intryck när musik och rörelser följs åt på scenen.
Med så fantastiska sångare är det frestande att låta sången bära handlingen framåt på operans vis. Men intrycket är att handlingen glider iväg ovanför huvudet på den unga publiken, kanske hade fler talrepliker eller fler filmsekvenser kunnat hjälpa dem att förstå och på så sätt hålla mer liv i intresset. Att döma av barnpublikens kroppsspråk hade det behövts – mot slutet skruvar sig många likt ålar i stolarna.
Men det är ändå svårt att inte omfamna och applådera detta strålande och ambitiösa initiativ att introducera opera för barn. Dessutom är det plus i kanten att göra det med en barnföreställning som vågar röra vid människans mörka sidor, men uppmanar oss att våga gå vår egen väg, säga stopp till våld och vara ödmjuka nog att erkänna våra misstag.