Jonathan Johansson försöker så gott han kan. Han släpar ut en svensexefirande och lätt förvirrad kamrat på scenen för att spela maraccas och kladdar läpparna fulla med läppstift i någon sorts homage till Moto Boy. Men inte särskilt mycket hjälper för att sudda ut intrycket av en smått surmulen och stelbent artist som vill vara lustigare än vad han i själva verket är. Eller i vilket fall som helst framstår som efter att Moto Boy precis stått på scenen.
I kombination med att låtmaterialet han ståtar med inte är något vidare imponerande skulle man lätt kunna föreställa sig att det är upplagt för katastrof.
Men så illa är det inte. Johanssons framträdande är ganska trivsamt trots allt. Hans låtar må vara ganska intetsägande som just låtar, men i liveformat är det lätt att hitta andra infallsvinklar än just hits eller lättnynnade melodier.
Jonathan Johanssons styrka är den mastiga rytmsektion som konsekvent dundrar på genom hela spelningen. Så länge de suggestiva rytmerna bygger dramatik i bakgrunden kan sångaren leka sanningssägande popsångare vid mikrofonen hur mycket han vill, det blir kul ändå. Speciellt som syntharna, som hämtade från 80- och 90-talet, skruvats upp ordentligt i ljudbilden och tillåts ta stort utrymme i anspråk.
Jag kan tycka att det är lite märkligt att låta Johansson headlina hela fredagsprogrammet, men det är lätt att låta tankarna sväva iväg med det kompakta framförandet och då är det trots allt ganska kul.
Mikael Mjörnberg