Film
Rushmore
Regi: Wes Anderson
I rollerna: Jason Schwartzman, Bill Murray, Olivia Williams, Seymour Cassel, Sara Tanaka, Brian Cox, Mason Gamble m fl.
Betyg: 4
Storheten i "Rushmore" ligger inte i den för tiden ovanliga humorn. Storheten ligger i hur berättelsen fångar livets svängningar. Hur skratt och dumheter förvandlas ögonblickligen till slag i magen, för att lika snabbt kunna vända igen. När Herman Blume, spelad av Bill Murray, håller ett tal tidigt i filmen exemplifieras just den flexibiliteten. Hans budskap är djupt, hans sätt att uttrycka det underfundigt.
När "Rushmore" släpptes på biograferna 1998 fick tittarna en ny Bill Murray. Skådespelaren som tidigare var mest känd för roller i "Måndag hela veckan", "Kingpin" och "Ghostbusters" fick plötsligt en arena där alla hans bästa sidor kom fram och samspelade. Kanske en sida som fick komma fram i "Den vassa eggen". Som anades i "Måndag hela veckan". Murray är inte skådespelaren med störst bredd men i "Rushmore" visar han äntligen hur utmärkt han kan blanda tragedi och komedi. I hans ögon finns en trötthet och uppgivenhet som gifter sig väldigt väl med det tragikomiska manuset.
"Rushmore" är förvisso inte berättelsen om Herman Blume men när han intar en scen stjäl han den direkt. I centrum står Max Fischer, elev på privatskolan Rushmore Academy där han kommit in på ett stipendium. Åren har gått och Max lyckas inte med skolarbetet där han ligger farligt nära att uteslutas. All tid lägger han istället på att starta olika klubbar och samordna dessa. En incident med ett spadtagsceremoni för ett akvariebygge leder till slut till hans utvisning från skolan. Det är när han börjar i den offentliga skolan som Max får revidera sitt liv och reflektera kring sig själv.
Med undantag för den kortare "Bottle Rocket" är "Rushmore" Andersons mest sammansatta film. Dess egendomliga kvalitéer tjänar ett syfte och passar in i historien. Max får vara udda eftersom alla omkring honom är ganska alldagliga. Humorn uppstår inte i besynnerliga intressen eller excentriska rollfigurer. Det är helt enkelt inte konstigt för konstigs skull. Anderson har gått vidare med att ofta fylla sina filmer med så mycket detaljer att du alltid vet att du missar något. I "Rushmore" är nivån mer lagom. Här hinner hjärnan njuta av detaljerna.