Det är den kanadensiska rockmusikern i ett nötskal. Mannen som gjort sig en karriär på att kuska jorden runt och spela driviga låtar om sex och sprit och rock’n’roll (och lite mer sex och rock’n’roll) är den perfekta scendomptören. Han går en utsökt balansgång mellan det självgoda och det uppfordrande. Hela tiden med en enorm pondus och underliggande självironi.
Det blir snabbt väldigt uppenbart varför frontmannen valt att döpa sitt band efter sig själv. Det blir lätt väldigt mycket Danko Jones. Men följeslagarna John Calabrese (bas) och Dan Cornelius (trummor) ska inte förringas. Tillsammans utgör trion en synnerligen välsmord livemaskin.
För det är ju trots allt så att Danko Jones är i Norrköping först och främst för att bjuda på svettdrypande rockmusik om att...ja, ni vet vad den handlar om vid det här laget.
Showen erbjuder ingen dötid. Kanadensarna sparar inte på krutet och levererar som på löpande band hitlåtar som Play The Blues, I Think Bad Thoughts och Full Of Regret. Allt är tungt och svintight.
Danko Jones lever sig in i musiken och både spelar gitarr och sjunger med övertygelse. Han lever verkligen upp till allt sitt snack med sin utlevelse. Det handlar inte bara om en snubbe som säger att han är rock’n’roll, det är verkligen en otyglad best som kombinerar ord med handling. Stundtals är han rent djurisk.
Följaktligen trivs publiken utmärkt. Den jublar högt åt snärtiga Had Enough och sjunger samstämmigt till First Date. Det hela är väldigt energiskt.
Efter att orkestern lämnat och kommit tillbaka in på scenen för de obligatoriska extranumren och Danko förklarat att trion har mängder av energi kvar är det paradoxalt nog så att uppskattade paradnumret Code Of The Road är det som låter sämst för kvällen. Trion spelar för långsamt och saknar just den där energin och tightheten som varit så påtaglig tidigare under showen.
Men med tanke på helheten är det lätt att ha överseende med den lilla fadäsen. Det är jag övertygad om att de flesta tycker. Att det dyker upp närmare 400 personer (som dessutom sjunger allsång utan att alkoholkonsumtionen är särskilt riklig) på en tisdag är ett bevis så gott som något på att den här staden skriker efter fler rockkonserter.
Och Danko Jones lovar att komma tillbaka...