Detaljrikedomen är stor, kryddad med flera snygga referenser till en mytifierad musikhistoria, när han släpper loss orden.
"Att leva och dö som Joe Strummer" är annars en nostalgisk resa från Norrköping tillbaka till Birros uppväxtstad Göteborg. En resa där gränsen mellan författaren själv och romanens huvudkaraktär blir mer diffus och svår att urskilja för varje sida man vänder.
Under 90-talet var bokens jag-perspektiv (vi kan kalla honom Birro) och dennes alkoholiserade kamrater inventarier på de göteborgska gatorna och svartklubbarna. Nu, många år senare, har en av dem dött av ett hjärtfel och det föranleder dem att stråla samman på nytt för att återuppliva det gamla bandet The Christer Petterssons och spela på begravningen.
Särskilt mycket mer handling än så varken behövs eller bjuds. Istället är berättelsen fylld av stickspår där en ungdom som flytt förses med så väl ett romantiskt skimmer som solkas av grubblerier över dekadenta ungdomssynder. Birro reflekterar över vuxendomen, över spruckna äktenskap, drömmar som getts upp och ansvar som in till sista blodsdroppen har undvikits.
Över livet som springer förbi utan att han griper tag i det på riktigt.
Berättelsen är lika mycket en tjusig målning över ett Göteborg som det såg ut för dem som växte upp när Broder Daniel slog igenom med kajal och oljud och osunt leverne, som en reflektion över vad som händer med människor i allmänhet och kompisgäng i synnerhet när åren går och man blir äldre. Eller vuxnare om ni så vill.
Ibland hamnar språket lite för nära poetens och blir då överlastat med metaforiskt pladder (som exempelvis när Italien och Rom i ett kapitel ska romantiseras å det grövsta), men överlag är de målande grubblerierna och den ovan beskrivna blicken för vardagliga detaljer medryckande.
Kanske börjar själva berättelsen också stampa lite på tomgång när vi närmar oss slutet, men det spelar inte så stor roll. Här är nämligen den gamla utslitna, patetiska klyschan om att det är "vägen, inte målet som gör resan värd" helt på sin plats. Reflektionerna längs berättelsens väg är nämligen så mycket viktigare än att Frank Öster dog en förtidig död på grund av ett hjärtfel...
...precis som Joe Strummer i The Clash.