Shayda
Cnema
Regi: Noora Niasari
I rollerna: Zar Amir Ebrahimi, Selina Zahednia, Leah Purcell, Rina Mousavi, Mojean Aria m fl.
Betyg: 3.5
Trots vad det kan verka är ”Shayda” inte en film om riskerna med att ge umgängesrätt till en våldsam man. Noora Niasaris film, byggd på sin uppväxt, handlar i stället om en kvinna som lyckas ta sig ur ett destruktivt äktenskap trots att alla förutsättningar går emot henne. Om hur mor och dotter skapar sin egen lilla familj för att få ett bättre liv. ”Shayda” är som en avsevärt mörkare efterföljare till ”Det slutar med oss”. En absurd jämförelse utifrån tonalitet och berättande, men ändock historien om vad som hände med kvinnan som valde att vara gift med den våldsbenägna. I ”Shayda” är våldet mycket synligare, omtalad och explicit. I den här filmen får vi inte se tiden före eller någon romantisk period.
Från första scenen sätts tonen. Shayda, hennes dotter Mona och Joyce är på flygplatsen för att barnet på sex år ska lära sig känna igen området. Tanken är att om fadern försöker kidnappa henne så ska hon veta var hon är och själv stoppa bortrövandet. Joyce arbetar på kvinnohemmet de bor där de flytt undan Shaydas man Hossein. Han har våldfört sig på henne, vägrat skilsmässa, hotat att ta Mona ifrån henne.
Shayda försöker göra det bästa av livet i det skyddade boendet. Fira norooz (iranskt nyår) med små medel, fixa en trivsam vardag för sitt barn samtidigt som de är omringade av kvinnor i mycket svåra och liknande omständigheter. I små fragment av dåtid får vi se hur Shayda kontrollerades av sin man efter att de flyttade från Iran till Australien. Situationen kompliceras när maken får umgängesrätt utan övervakning med dottern. För att komplicera till det hela träffar Shayda en annan man också som hon kommer lite närmare.
Regissören Noora Niasari har baserat filmen på sin mors nedskrivna historia då hennes egna minnen från perioden i mitten av 90-talet var grumliga. Förmodligen förklarar det varför manuset har en mycket äkta ton. Även i de mest dramatiska scenerna är känslan väldigt realistisk. Det är inte alltid regin eller skådespeleriet håller samma nivå, men för det mesta är även de delarna på hög nivå. Rädslan, pressen, hotet, oförutsägbarheten illustreras väldigt väl utan hjälp av explosiv musik eller överdramatiska scener.