Film
Memory
Filmstaden
Regi: Martin Campbell
I rollerna: Liam Neeson, Guy Pearce, Taj Atwal, Harold Torres, Monica Bellucci, Ray Stevenson m fl
Betyg: 1.5
Ironin är att enbart tre dagar efter att jag har sett "Memory" kommer jag inte riktigt ihåg vad den handlade om. Däremot finns minnen av film efter film som numera blivit en fundamental del av Neeson-repertoaren. De trötta action-rullarna där han som ilsken och seriös rollfigur strövar runt för att skoningslöst skjuta mot de uppfattade skurkarna. Oavsett om Neeson spelar ond eller god är han alltid i slutändan god. Fantasin är slut och regissörer anlitar Liam Neeson att spela "Neeson". Framgången med "Taken" från 2008 har på vissa sätt spårat hans filmkarriär ur rälsen totalt. Där "Taken" ändå hade något av värde att bidra med blir det numera trötta kopior av den. "Memory" ställer sig i en pinsam linje med verk som "The Marksman" och "Honest Thief". En gång i tiden hade han roller i filmer som "Kinsey" och "Schindler's List". Vad som talar för att han skulle fortsätta är att dessa filmer säljer. Neeson är definitivt en orsak till det. Samma filmer med okända skådespelare hade inte dragit lika många. Till och med i lilla Norrköping har irländaren blivit ett varumärke att räkna med.
Bakom röra av klyschor, svängningar utan landningar mellan scener, absurda karaktärer finns en premiss som hade kunnat blivit något. Alex är en lönnmördare som drabbats av Alzheimers sjukdom. Ett av de sista jobb han tänkt ta i El Paso visar sig vara att ta livet av ett barn som kan vara vittne. Som den godhjärtade mördare han är vägrar han ta livet av ett barn. Det framgår inte hur han varit i arbetet tidigare men verkar även sätta någon form av moralitet i vem han tar livet av. På andra sidan har han FBI-agenten Vincent Serra och naturligtvis hittar de varandra i någon form av oklart samförstånd.
"Memory" är en remake på en belgisk film från 2005 "The Memory Of A Killer". Därför kan tittare fråga sig varför den är så Neeson-ifierad. Manuset är pinsamt oengagerat medan skådespeleriet för det mesta inte uppnår någon imponerande nivå. Regin är skissartad och ofokuserad. Visst borde något fascinerande kunna komma ur minnessjukdom hos en sådan person? Tyvärr är vi inte ens nära i Martin Campbells vapentyngda drama. Det händer förvisso massvis, men som publik är jag understimulerad.