Kritiskt om en döende civilisation

Ny bok

Serotoninav Michel Houellebecq
Översättning: Sara Gordan
Albert Bonniers förlag

Den fyrtiosexårige agronomen Florent-Claude Labroustes urbana liv i Paris har börjat kännas alltmer otillfredsställande och meningslöst. Han trivs inte med sitt jobb som utredare på jordbruksdepartementet, och äcklas alltmer av sin unga japanska flickvän, Yuzu, som han delar sin dyra, fashionabla lägenhet med. Botten är definitivt nådd när han hittar filmer som Yuzu spelat in i hans vardagsrum där hon, uppenbarligen på eget initiativ, har sex med både hundar och människor. Florent bestämmer sig för att utan förvarning lämna Yuzu, som blir bostadslös när han säljer lägenheten. Han försvinner spårlöst och ger sig ut på jakt efter ett sammanhang, samtidigt som han desperat börjar söka efter det nästan lyckliga liv han levde i Normandie för nästan tjugo år sedan, tillsammans med sitt livs stora kärlek, Camille.

Michel Houellebecq, en av Frankrikes just nu hetaste och mest provocerande författare, låter oss få följa Florent-Claudes resa tillbaka till Normandie där ingenting är som det har varit. EU:s jordbrukspolitik har förstört landsbygden, och det vilar en uppgivenhet blandad med sorg över hela trakten, en sorg som också äter sig in i den djupt deprimerade Florent-Claude, vars känsla av att ha blivit överflödig och föråldrad redan innan han fyllt femtio, har lett honom till en läkare som skriver ut lyckopiller. Piller som lugnar men inte bidrar med något lyckorus eftersom de hämmar libidot och inte hjälper mot sorg, ensamhet och kärlekstörst.

Medicinen hjälper inte heller Florent-Claude i hans kringflackande nya tillvaro. Tvärtom börjar han känna sig utanför i den nya värld han ständigt konfronteras med. Han börjar också känna sig överflödig som man, han är inte längre ung, och trots sin tendens att värdera kvinnor som sexobjekt har han svårt att få erektion, något som plågar och skrämmer honom. Han lider till sist så svårt av känslan av att vara på väg att fasas ut ur tillvaron och av sin stora längtan efter kärlek och samhörighet att hans läkare förklarar för honom att han är på väg att dö av sorg.

Serotoninär i det stora hela en briljant, dystopisk och mycket sorglig skildring av västvärldens gradvisa förfall och den ensamma människans vilsenhet, där Houellebecq samtidigt lyckas med att skildra åldrandets dilemma och den europeiske mannens ofta vacklande syn på sig själv och sin position i ett samhälle där många män fasar för att de kanske snart inte kommer att behövas. Barn går att skaffa på annat sätt än genom samlag, och kvinnorna – som blivit tuffare och mer självständiga – kan för det mesta både ta för sig och försörja sig själva.

Det som provocerar mest i romanen får väl sägas vara den sexualiserade bild av kvinnan som Houellebecq målar upp, eller snarare den bild av kvinnor han anser sitter fastrotade i huvudet på många män. Yuzu känns speciellt obehaglig i det här sammanhanget eftersom hon påminner om en japansk sexrobot. Jag kan dock förlåta Houellebecq för detta eftersom Serotonin först och främst är en roman om en civilisation som är på väg att äta upp sig själv, och om mänsklig sorg och övergivenhet – skriven av en utmärkt stilist som vet exakt när och hur han ska trycka till på samtidens ömma, infekterade punkter.