Det är tio konstnärer med olika fokus och en förkärlek för olika motiv som visar upp sina verk på Konstforum. De har heller inte ställt ut i just den här konstellationen tidigare ("det här är ett gig inte en turné", som Ålund klatschigt konstaterar), men har ändå en hel del gemensamt.
- Vi har olika relationer till varandra och blir på så vis en naturlig grupp. Det är konstnärliga, sociala och geografiska relationer. När man förenar våra uttryck skapas något gemensamt, förklarar Ålund.
- Vissa har samarbetat, spelat i samma band eller delat ateljé, förtydligar Lotta Döbling som också finns bland utställarna.
Hängningsprocessen
Under fredagen pågick febril aktivitet på Konstforum när utställningen skulle hängas. Exakt vilka verk som visas var inte uppgjort från första början. Dialogen om vilka verk som faktisk ska komma med sker inom gruppen av konstnärer.
- Hängningsarbetet är en spännande process, det är intressant att det publiken ser är resultatet av verket. I en hängning tar man del av utställningen, menar Ålund.
- Vi är en del av varandras processer, historier och möten.
- Vissa saker har vi inte sett tillsammans tidigare, det är spännande, menar Döbling.
Variationsrikedom
Variationsrikedomen är därmed stor och minimalistiska objekt trängs med rumsliga motiv och personporträtt när de tio konstnärerna bjuder in.
Agneta Björklund har till exempel fokuserat på ansikten som hon målat med en tilltalande täthet.
- Ansikten intresserar mig, förhållandet mellan ögon och mun, berättar hon.
- Jag har fått mycket inspiration från foton av min dotter, men mycket hinner förändras på vägen innan resultatet är klart.
Med andra ord finns flera dimensioner i den här utställningen. Dels de enskilda verken i sig, men också det dynamiska spelet olika verk och konstnärer emellan.
- Det gemensamma uppstår i mötet, säger Ålund.