Verket har tre satser och i stället för att ge satserna olika musikaliskt etablerade benämningar använder Mårtensson helt sonika namnen sats 1, sats 2 och sats 3. Ja, då vet man i alla fall hur många satser som ingår och innehållet, ja det är nu bara att lyssna.
Och det gjorde vi! Sats 1 inleddes med pulserande förväntan, förtätat och förtunnat i lagom sjok och en integrerad soliststämma. Orkestern svarade med tung men känslig musik, samtidigt brutalt ärlig i sin enkelhet.
Över i den andra satsen fanns ett oroligt sökande efter jämvikt, även här med hornet inlemmat i helheten fast med egen integritet. Strävan efter en höjdpunkt och viljan att hitta balans slår igenom.
I sats 3 händer det saker, hornet tar vid i en långdragen och ljudrik kaskad av toner. Härligt med många sorters ljud, roliga och oväntade kombinationer ihop med den välbekanta hornklangen! För egen del ville jag gärna haft en liten avslutande sats som liksom knyter ihop delarna till en syntes. Ravels svit Gåsmors sagor som inledde konserten spelades tämligen återhållet där näckrosorna från Monets impressionistiska trädgård fick färg och form. Här handlade det om många långa toner på grönbete.
Stenhammars symfoni nr 2 fick en stadig och mollstämd karaktär med sköna inslag av ljusa uppåtströmmande klanger, modernt och fräscht tänkt. Efter uruppförandet av Mårtenssons hornkonsert slog det mig plötsligt hur samtida Stenhammars kändes. Extra energi kom från de ursnygga träblåsinsatserna.