Klassisk historia har blivit tråkigt

Film

Napoleon
Cnema/Filmstaden 
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Joaquin Phoenix, Vanessa Kirby, Tahar Rahim, Rupert Everett m fl.
Betyg: 2

Om du inte älskar krigsskildringar och stridsgestaltning är du redan fel ute med ”Napoleon”. För sådana scener utgör en stor del av speltiden på två och en halv timme. Napoleon Bonaparte är mytomspunnen, bland annat ihågkommen för sin strategiska excellens. I Ridley Scotts händer är han något förenklad. Han rör sig i ett fysiskt muttrande med aptit på makt. Borde inte Napoleon vara mer energisk eller mer karismatisk? Att efter revolutionen mot rojalisterna kunna utse sig till kejsare borde krävt mer än fysisk makt. Det är stridigheterna i sig som publiken får se och inte planeringen. Det varvas med berättelsen om Napoleon och Joséphine, eller snarare hans besatthet av henne. Något som präglar Ridley Scotts film är att den är monumentalt tråkig. Scener läggs på varandra hastigt där åren springer i väg. Manuset saknar dynamik, det är upprepningar och lågintensivt på ett fattigt sätt.

I inledningen presenteras citat om att misär leder till revolution och att revolutionen sedan åter lämnar människorna till misären. Scott är erfaren nog som regissör att göra en biografi och strunta i träffsäkerheten av fakta. Napoleon är närvarande när Marie Antoinette möter giljotinen. Något som inte skedde i verkligheten. Blink och filmen är framme vid mötet med änkan Josephine. En nödvändighet måhända när du behöver få med nästan ett helt liv. Därför kan det finnas poänger i att fokusera på delar av livet. Hursomhelst slängs slag och bataljer ovanpå varandra och varvas sedan med kärleken. Den är inte särskilt omtumlande eller tilldragande heller. Vad Joséphine ser i Napoleon är oklart. Slängandet mellan dessa två delar skulle kunna leda till intressant utveckling men tyvärr känns det enbart repetitivt. Varför skulle tittare engagera sig mer i ena slaget än det andra?

Phoenix är tillräckligt mycket skådespelare för att ta sig an en sådan roll. Men den här lågmält irriterade figuren är tröttsam att följa. Samtidigt har jag svårt att tro att det bara blivit så, förmodligen har han regisserats så. Scott vill möjligtvis få fram sin poäng att utan Joséphine var Napoleon inte samma kraft att räkna med men han var en framgångsrik spelare i de militära kretsarna. Visst, Dariusz Wolskis foto är helt fantastiskt men det behövs mer från en film.